Naken

Jag behövde skriva av mig.





Ta av mig kläderna.

Visa

Jag är komplex.

Allt och inget och allt däremellan.





Förundras gärna. Men döm mig inte.




Jag försöker i den mån jag kan.



Nej

Inte bli bättre.



Men
Klok

På vem jag är.

På vad jag behöver




S
t
å


f
ö
r


d
e
t
!

...och jag får dåligt samvete...

Jag säger inte välkommen hem från hans resa.

Jag säger inte att jag längtar.

Jag låter honom inte komma och sova över.

Jag pratar om mig själv.

Jag säger att jag är upptagen, stressad. Därför inte tid. Därför asocial. Vilket är sant.




Men




Jag säger också bara kram, inte puss.


Kram?

Som man säger till en vän. Inte älskare. Inte pojkvän.





För




Jag vill inte längre.

Jag vill inte. Jag kan inte. Med honom.




Och




Jag vill inte heller Inte vilja längre.




Varför kan jag inte känna och förstå att det jag har är finast och bäst för mig? Att inget annat behöver jag?

Vad är det för fel på mina känslor?

Är jag så kall?

Kärlekslös?



Jag vill inte vara den onde.

Jag vill inte se ett ledset ansikte.



Jag vill inte.

Såra




Samtidigt




Är det väl det jag gör?

Sårar.

Är det väl det jag blir?

Den onde.

När jag inte berättar ärligt.
När jag inte ser honom som en vuxen person fullt kapabel att ta ansvar för sina känslor.

Min feghet och omtanke blir till falsk hänsyn.




Men jag frågar mig.
Er.




Ska man meddela alla sina tvivel i tid och otid?

Gör det mig, honom, oss.
Starkare?


Om man ropar och ropar.
Och vargen aldrig kommer.


Jag vill helst lösa upp min egen förstoppade skit först.


Jag trodde att hjärtan bara pumpade varmt, rött, levande blod.
Att det var därför jag inte vågade skada, öppna mitt.
Jag visste inte att levrat mörkt blod också kunde finnas. Därinne.
Hur avslöja det?
Hur presenterar man sin svarta synd och lust?



Det är en exponering som kräver mer än mod.



Övertillit



Tänk om ingen synd finns att finna.

Tänk om lusten blott är svart för att den torkat. Annars full av färgnyanser. Men nu som sot. Asfalt. Tjära. För att den, liksom blodet, är instängd och gömd i en hjärtklaff. Kan orsaka blodpropp om inte...




Mår
Dåligt




Det blir ju fel hur och vad jag än gör och säger. Eller hur och vad jag i n t e. Gör och säger.



Fast att jag vet.
Och borde.



Jag kan inte sköta sådant här.
Jag är hopplös.


Jag går hellre under och spelar ut min roll som vinnarhästen. Hon du trodde skulle ge dig storvinsten. Henne du aldrig borde ha satsat på. Så att du inser. Och lämnar mig självmant.


Eller också.

Var är min stand-in?




Skulle det möjligen kunna vara så också. Att jag i stressen blir blind, döv och onåbar? Att jag tappar verklighetsuppfattningen. Glömmer vad som är viktigast.





Har alla andra.

Mamma, pappa, bror med familj, pojkvän och hans släkt samt vänner, barn, hundar och deras löss…

Har alla andra.

Rätt och jag fel?





När så många har liknande uppfattning och jag en annan.

Då undrar jag om jag är galen.




Är det på något undermedvetet psykologiskt plan mitt sätt att testa relationen? För att se om jag är omtyckt hela vägen och oavsett. Testa gränserna. Och förbereda mig för slutet. För att jag vet.


Allting har ett slut.

Ingenting varar för evigt.





Jag skulle nog behöva få ett piller så jag blir frisk och kan vara bra flickvän ett litet tag till.





Ett är säkert.



Vore det film hade jag begärt.

En stuntkvinna.

Som ville störta och dö för mig.

Soile

Someday song
by Soile

Ibland finns det bara en enda stor känsla.

Ren, sann glädje!

Över en annan människas framgång och lycka.

Och jag vill ge och ge och ge.
Men jag får och får och får.



Bara genom att ta in och uppleva henne.

Hennes bröllop var bland de finaste och roligaste jag varit på. Brudparets gemensamma sinne för humor smittade av sig som en obotlig farsot man inte kan försvara sig mot.

Deras tro övertygade oss alla om äkta kärlek.

Med pompa och ståt tågade de tu hand i hand leende ner från altaret genom gången och ut ur kyrkan. Det långa STAR TREKspåret, brudparets önskan, fullkomligt dånade ut ur högtalarna och ville visst aldrig ta slut. Cymbaler, trumpeter, stråkar. Vi i kyrkobänkarna blev fnissiga. De med. Log ännu bredare.







Och i går

Att se henne.

Stå där.

I sin röda klänning. Med tillhörande röda tenniskor.

Så självklar

Stark.

Uppbackad av sin kärleksfulla man.



Du äger, Soile.

I slutrefrängen av låten Börja om, var det en frihetsgudinnas arm med knuten näve som sträcktes upp. Jag älskar den kraften hos dig.



Jag vill att hela världen ska få veta om denna vackra blomma som av och med hela sitt hjärta kan fräta sönder alla tvivel och rädslor! Hos sig. Hos andra.



Hon är tuff.



Jag har fått ta del av delar av hennes resa.


Jag har sett när hon sparkat fotbollen i mål. När hon missat. När hon dribblat förbi livets motståndare. När hon krockat och fått hjärnskakning. Hennes tidigare killar vars efternamn varit Men… Detta Men... som blockerat kärleken.

Jag har lyssnat till hennes berättelse. Till hennes hopp, drömmar och frågor. Till hennes böner och det stora härliga underbara skrattet. Hennes värme och kärlek. Lekfullheten. Livsbejakelsen. Jag har fått äran att känna hennes varma händer massera min kropp.



Jag har sett henne när…



Hon tror, älskar och handlar.
Trots. Innerligt.
Mjukt men Bestämt.



Och jag kan bara säga.




Jag är knockad.

Och Robin. Det fanns inget annat du kunde göra. Än att gifta dig med henne.


Soile, kära,
Du är den coolaste bruden jag vet!

Jag lyssnar just nu till CD-spåret Carry me home.


Du sjunger:

I have tried so hard, trying harder
Something´s aching inside of me
Leaves fall, as they fall I fall
Somebody carry me. Hold me love
Got to let go of all those fears,
that have driven me, to insanity
Hold me, carry me
All the love you have given me
Carry me home
Carry me hoome
Carry me hoooooome
Carry me hoooooooooooome

Vackra nåd.
Vackra Soile.
Rösten växlar. Mörk. Plötsligt ljus. Lätt. Sen åter dov. Enkel.
Närvaron. Din känsla. Går rakt in. Jag ryser. Gråter.
Fast.


Jag vet inte vem som burit och bär vem.


Kärleken dig.
Eller du Kärleken.

Soiles My Space: http://www.myspace.com/soilepop
Lyssna även på Robin när han sjunger Under the kissing tree: http://www.myspace.com/meadowlander

I Jämlikhetens Namn

Kvinnomisshandel

- AAAJJ!

Som när oerfarna killar ska hångla, men sen börjar klämma och det alldeles för hårt.


Ungefär så känns det.


Mammografi.




Men killen, om han inte är totalt efterbliven eller sadist, hade förmodligen släppt och bett om ursäkt med förvånad min. Det gjorde inte dessa två stora plexiglasskivor. Ett stadigt grepp håller de om dina tuttar. Lite för länge för att det ska vara acceptabelt. Hade en kille gjort så med mig, hade han åkt på en rejäl fet smäll. Var så säker.


Men nu stod jag där. Bredvid en vänlig sköterska. Henne var det inget fel på. Men den där mangelmaskinen tycker jag de borde utveckla.


Jag trodde innan att det bara var kvinnor med melonbröst som behövde utsättas för dessa. Att om man har stora bröst. Så är väl det enklaste att slänga upp köttbitarna på vågen liksom. Till oss andra erbjuds den horisontella varianten. Vi kan softa på en mjuk brits och röntgenapparaten sveper omärkbart över oss.


Inte då.


Vi med mindre storlek ska också manglas. Men. Tänkte jag. Hur ska det gå till? Jo då. Om man klämmer, lyfter upp och drar, så som vissa killar då gör, går det att få med och platta ut även en mindre barm. Man vet att man har tuttar efter den omilda behandlingen, kan jag säga.


Dina bröst. Ett i taget. Kavlas ut. Trycks ihop. Hårt. Sen går sköterskan och justerar så att glasen trycks ihop ytterligare. Men varför då? Det går att mangla ett skrynkligt påslakan slätt men inte ett ihoprullat par kvarglömda strumpor som fastnat inuti. Vem som helst fattar att något är fel då. Det blir inte plattare än så här nu.


Sluta, tänker jag.


Stopp, det räck….



- Hur känns det, frågar hon.

- Tja, det är inte så bekvämt, konstaterar jag maktlöst.

- Ok, svarar hon, jag ska skynda mig.



Min vänstra tutte känns som pressad sylta i spänt korvskinn. Om skinnet spricker? Ja, ni vet ju vad som händer om man klämmer en megalik finne. Nu vet jag inte hur fantasirika ni är eller om ni känner till sambandet mellan regn, groda och bil, men jag för min del började tänka på sol och vackra blommor. För att bevara den inre harmonin. Bet även tappert ihop och bad att det hela skulle vara över. Väldigt. Jävligt. Snart.


Det tog nog bara någon minut. Varje foto. Fyra stycken. Men det var inte skönt.


På vägen ut. Log hon vänligt och hoppades att jag inte blivit avskräckt på premiären.


Nej då, sa jag och gick stolt ut med min nya lilla bokhylla.






Det är faktiskt livsviktigt. Ju



Kan rädda liv. Ju.






So.



I’ll be back



…with my worcester