Längtan

Hjälp! Hur börjar man?

Nästan så jag ångrar mig. Men nej! Nu ska saker fram i ljuset. De känslor och tankar jag oftast skickligt döljer. För andra. Och för mig själv.

Just idag är det min Längtan. Saknaden. Det är inte ofta jag behöver konfronteras med den. Numera. Men när den kommer är det med full kraft. Även om jag känner mig lugn i den också.

Det är en svårighet jag har. Ibland. Att uttrycka saknad och längtan efter människor. Till människor. Att säga och samtidigt känna det. Autopiloten som stänger av känslan när jag ska uttrycka den så att det känns falskt. Eller känslovågen som gör mig både stum och handlingsförlamad.

Jag saknar dig.

Jag längtar efter dig.

Jag vill träffa dig. Nu.

Kan du inte krama mig? Jag vill krama dig.

Jag behöver dig.

Jag känner mig ensam.

Enkla ord. Svåra att säga. För en sån som jag. Någonstans på vägen i min utveckling gick det fel. Väldigt fel.

Skam. För mina högst naturliga och mänskliga behov. Rädsla. För att bli avvisad. Rädsla igen. För att någon annan ska invadera och ta plats i mitt självständiga liv.

Jag vill inte lägga skuld. Varken på min mor och hennes törst efter närhet där jag stod till tjänst på ett sätt som till viss del fick mig att glömma bort vem jag var, vad jag ville, behövde eller kände. Ej heller min fars bristande förmåga att tillgodose mitt dåvarande behov av hans mentala närvaro och fysiska bevis på kärlek. De har gjort det absolut bästa de kunnat och mer än så. Utifrån sina förutsättningar. Alla har vi vår ryggsäck. Somliga tyngre än andras. Dessutom har jag alltid haft en stark vilja att klara av mina behov på egen hand. Så. Nu vill jag inte gräva mer i orsakerna.

För det handlar om Nu. Idag. Ikväll. Jag känner mig ensam och längtar efter någons närhet. Helst en mans. En speciell man. Men kan inte förmå mig till att uttrycka den längtan. Be om att få den närhet jag vill ha. Visa den saknad jag känner. På ett adekvat sätt som tillfredställer mig.

Jag kommer kanske att höra av mig till någon. En väninna. Men först efter att ha gått hela dagen med den här känslan. Jag intalar mig att jag har för mycket att stå i. Det har jag. Tvätt mm. Men på senare tid har jag faktiskt börjat fundera över hur jag borde prioritera mina behov. Tvätta, för annars kommer jag inte ha ens ett par rena trosor imorgon eller sällskap för att det får mig att må bra för stunden? Att bygga på sitt glad-konto! Det är viktigt.

Kanske kommer den här känslan över mig just idag, för att jag nyss är hemkommen från en helt fantastisk vecka med musik, dans, god mat och trevliga människor. Jag vill ha mer, träffas, dela med mig av hur roligt det var. Till någon. Jag tycker om. Helst till han. Som det aldrig blev nåt med. Som är ett avslutat kapitel.

Jag vill kramas med honom. Bara med honom.







Nu är det sagt.