Idag. På mitt jobb. Så fick jag skit på mig. Bokstavligen men också verbal. Så verbal som nu en människa med talsvårigheter p g a stroke kan bli. Han var arg. Riktigt förbannad. Och jag förstod. Tjejen jag gick dubbelt med var stressad och irriterad.
Jag förstod det med. Våra scheman har blivit nästan omänskliga. Från extrema luckor p g a att ingen ansvarig tidigare kollat upp hur mycket håltimmar som faktiskt finns på korten. Till extrema hålltider att passa p g a att det ska sparas på vår enhet och vår nya chef insett att det är ju bara att pressa in fler ärenden på varje kort. Samt dra in minst ett schema. Vilket resulterat i att vi vårdbiträden nu har ca 1/2 h per brukare inkluderat den tid det tar att ta sig till och från nästa som man ska gå till.
Hon var alltså stressad och irriterad och lät det gå ut över honom. Hennes ton var faktiskt inte trevlig. Utan stöddig. Nonchalant. Elak. När hon skulle torka honom ren från avföringen gjorde hon det slarvigt och snabbt. Och hårt, tror jag. För det var då han skrek till. Det gjorde ont. Han ville inte att hon skulle fortsätta. Han ville överhuvudtaget inte bli torkad mer. För att visa att han menade allvar slog han bort hennes hand som höll i tvättlappen hon börjat rengöra honom med. Självklart fick han bajs på sin hand då. Tjejen gjorde en ironisk blinkning åt mig som för att få medhåll om hur jobbig och envis han var. Jag svarade varken för eller emot. - Nähä, men då får du väl vara nedbajsad då och åka direkt in i duschen istället, sa hon. Duschar gör han varje dag så det hade han inget emot. Tvärtom. Kruxet är bara att det är svårt att tvätta karln i underlivet och stjärten eftersom han inte kan stå upp utan sitter i duschstolen. Det går att duscha underifrån men helt rent blir det inte.
- Ska du eller jag? frågade hon. - Jag kan, svarade jag. Varför svarade jag så? Jo, dels så hörde jag i hennes tonfall att hon inte ville. Jag anpassade mig efter henne. Och dels hade jag ingen lust att se honom bli ännu mer utsatt för hennes frustration. Jag ville rädda honom. Det kanske skulle sluta med ett jättegräl dom emellan. Jag ville ha ett bra samarbete med honom, eftersom jag skulle gå dit tre gånger till denna dag. Jag trodde att jag nog kunde sköta honom varsammare än henne.
Så fel. Hans humör var uselt efter den tidigare incidenten. Han tålde inga fel eller att man sa emot. I duschen tänkte jag rätt, enligt mig. Ta av honom tröjan han sovit i. Spola varmt mm. Men han ville ha det i en annan ordning. Plus en massa andra saker jag skulle uträtta i badrummet med handdukarna mm. Jag gjorde ett misstag som försökte på ett vänligt sätt att pådyvla honom mitt sätt, min ordning. Han blev arg. Sa något obegripligt som jag inte kunde tolka. Blev ännu argare för att jag gissade fel. Så arg att han då tog tag i min arm med sin hand. Den som var nedkletad med avföring. Jag ställde mig framför honom. För att dels se honom in i ögonen och tala om att så fick han inte göra. Att jag bara ville försöka göra honom ren. Att jag ville väl. Att det gjorde ont när han tog tag i min arm. Tydligen väckte jag bara hans ilska och försvar ännu mer. Nu försökte han säga en rad otrevliga ord till mig och hötte med handen. Den med bajs på. Jag försökte tala lugnt med honom. Då griper han tag i min haka. Med... ja, ni vet vilken hand. Nu kände jag mig både genomäcklig och illa bemött. Jag sa till honom att jag skulle gå därifrån om han fortsatte. Han tog tag i mig igen. Jag sa till. Samtidigt så visste jag ju att jag måste göra honom ren. Jag behöll mitt lugn. Jag fortsatte duscha honom. Så lugnt och metodiskt jag kunde.
Jag förstår. Känner man sig kränkt som han kände sig av min kollega, som i sin tur kände sig kränkt av sin chef, så kränker man lätt sin nästa. Känner man sig dessutom maktlös vilket kollegan gör i sin lågstatusposition gentemot sin chef, och han gör i sitt beroende av vår hjälp p g a av sitt fysiska handikapp, så är det här en situation som lätt uppkommer mellan människor.
Tur att jag hade så pass mycket självinsikt just denna dag att jag valde att inte gå igång känslomässigt på det beteende jag blev utsatt för och kränkte ännu en oskyldig person. Jag vill gärna inte fortsätta en ond cirkel. Fast det är inte varje dag jag är så här klok. Stress väcker upp människans sämsta egenskaper. Något jag är nöjd med är också att jag inte kränkte mig själv genom att tillåta honom att forsätta vara elak mot mig. I allafall inte låta honom stå oemottsagd. Eller tycker ni att jag gjorde det? Jag sa ju ifrån. Det går konstigt nog att med klara ögon se att man faktiskt blir kränkt och får skit kastat på sig, och ändå inte känna sig som en skit. Inte uppleva sig som kränkt. Utan utsatt för någon annans aggressioner. Som har med den människans sårbarhet och kränkta person att göra. Intressant.
Kunde jag gjort nåt annat också? Sagt något till min kollega kanske. Tror inte det var läge för det. Eller också är jag rädd för en konfrontation med henne. Inte helt säker där.
