Åter kontakt

Vargen vaknar upp från svimanfallet och hasar sig sömndrucket fram till mobilen. Knappar in och skickar:


Aha du har fårull på dig


Jag: Tror du det? Näe du, j behöver inga förklädnader. Klarar mig bra m mitt indianskinn. Och goda hjärta!

Vargen: Det tror jag säkert.bara lite ploj. Kram

Jag: Fred då! Kram själv! =)

Vargen: Fred?? Såg aldrig kriget.stormjukkram

Jag: Ok Lambi! D man inte ser finns inte. Vi säger så. Du får motsvarande kram n gång vi ses… =)

Vargen: Tråkigt att DU såg det.för mig fanns det inte,så vem var kriget emellan? Buddha sa om man inte tar emot en present, vems é den då???? Den som gav den. Lambikram

Jag: Inte så allvarligt menat. Fred var ett överdrivet ord. Om du anser a krig är motsatsen. Undrade mest vart du tog vägen o hur du tänker, tror och menar ibland.KRAM

Vargen: Vet ej själv, försöker lista ut det hela tiden.ta hand om dig fina söta snälla indiantjej.puss o kram

Jag: Tack! Du med! Kraaamar! =)

Så skönt det känns när samförstånd nås och allt blir utrett. Eller får ett hyggligt avslut. Om än med de mest kryptiska meddelanden. Jag drar slutsatsen att jag har att göra med en halvflummig, kontaktsökande och rejält omedveten människa. Som inte menar något ont. Det är inget försvar. Och jag vill inte ta ansvaret ifrån honom att ta reda på vad han vill. Om han inte vet vad han vill, tänker och menar så är det hans problem. Men det blir ett problem för mig när jag lägger in avsikter i det han säger och som han inte har. När jag pekar och lägger skuld på någon så pekar alltid tre fingrar tillbaks på mig själv.

Vi nöjer oss med det vi har. Vi tycker om varandra. Trots allt. Varför ändra på det? Vi attraheras fysiskt av varandra. Mycket. Varför spjärna emot? Vi kan vara vänner när och om vi ses ute i nattlivet. Gott så! Vi kanske t o m kommer att förenas intimt igen. När vi inte kan hålla oss. Ja, varför behärska sig så jämt? Kanske inte ett förhållande. Två av samma flyktiga och osäkra kaliber blir nog inte så bra. Men nu är det som det är. Jag accepterar situationen, de känslor jag känner, honom och mig själv. Det finns inga rätt eller fel.

Dialogen som dog

Jag får ett sms. Precis före jag ska stänga av mobilen för ett arbetsmöte. Det är från Vargen. Han skriver:

Kraaam:-)

Frågetecknen samlas i mitt huvud. Samtidigt som jag blir glad. Under hela APT-mötet tänker jag naturligtvis mest på honom.

Att kommunicera rakt är inte lätt alla gånger. Jag har funderat på om det är så att vissa människor kommer bättre till sin rätt i andra uttrycksformer än ord. Det viktigaste är egentligen att lyssna med alla sinnen på vad den andre säger. Istället för att vara alltför upptagen med att säga sitt. Jag går ofta händelserna i förväg. Med mina mål, mina syften, mina teorier, värderingar och tolkningar etc. Vilket nog är det vanligaste för de flesta av oss.

Så istället för att strunta i att svara, blir jag nyfiken på hur en sms-kommunikation med Vargen kan gå till. Visserligen är textmeddelande på mobilen inte den bästa eller djupaste av konversationer att utmana sig i. Varken kroppsspråk eller tonfall kan ju ses och höras. Det blir ofta missförstånd. Erfarenheterna från förr har heller inte varit så goda. Men alla ska väl ha en chans till. Så jag tänkte: Ok, shoot baby, shoot!


Jag svarar enkelt: =)

Kort därefter får jag: Vill du ha två

Jag svarar: =)) ok!


Sen följer:

Vargen: Hur många vill du ha

Jag: Massor!!! :)))

Vargen: Vill du ha mer:-)

Jag: Eh…hm…kramar räcker just nu… :)

Vargen: Bra början, haha.såklart att vi bara ska kramas.du ska få en stor hård lång kraftig mysig…kram Ringer senare:-p

Jag: Hård…som en sten då? Nja…just en kram ska vara mjuk, levande och varm…Känns liksom bättre så…men d är min smak…:-)

Vargen: Mina kramar är mjukare än Lambi papper:-D

Jag: …snäll som ett lamm m andra ord…eller också en varg i fåraull… ;-)

Vargen: Vad föredrar du:-p

Jag replikerar blixtsnabbt utan att tänka efter: Ärlighet!


Och här fick han väl något hårt i huvudet och svimmade. Kanske ligger han där ensam i sin egen blodpöl och förblöder nu. Vad vet jag? För helt klart tappade han både tal-, skriv- och handlingsförmågan. Eller så fick han kalla fötter.

Eller också har vi två j-ligt svårt för att förstå och kommunicera med varandra. Dessutom skraja till tusen båda två. Jag vill inte döma någon av oss. Vem är jag att kräva av någon att klara av en sak jag själv inte alltid klarar?

Tänk!

Jag måste verkligen vara en riktig glädjedödare. För vissa. Som förstör hela stämningen med min misstänksamhet.

Men tänk!

Att det skiter jag i just nu. Jag behöver inte dig. Jag kan ge mig själv kramar så det räcker. Och jag blir hellre jagad av vargar (riktiga sådana) än älskad av dig. Nu slickar jag mina sår och det lär nog dröja ett tag innan jag försöker igen. För jag blir bara besviken på dig, ditt arsel!!!



Phuuuuh! Jag andas iiin. Phuuuuh! Jag andas uuut. Djupa lugna andetag.

Det där jag sa nyss var ju min rädsla som talade.

Men jag kan också höja mig över den och se detta:

Kommunikation är ett samspel. Som kan vara obehagligt. Göra ont. I sina bästa stunder kan det vara ett medel att komma varandra riktigt riktigt nära. Ge oss en känsla av gemenskap. Eller få oss att vända oss bort från varandra. Men det fungerar inte utan allas medverkan. Som ett färskt ägg man bollar mellan sig och inte får tappas i golvet utan bör vårdas ömt. Nu gick det sönder. Innan det hann bli en levande varelse. Och ingen av oss torkade upp efter oss. Men det kommer väl fler…

Erotikdödare!

Jag fick en gång ett vykort av en väninna. På framsidan stod det:

"Kärlek och respekt. Ska det vara så jävla svårt?"

Respekt kan vara mycket. Själv lägger jag in omtanke och hänsyn som betydelsefulla element. Även dessa ord kan tolkas på olika sätt. Kanske är det så att tolkningar säger något om ens värderingar. Om vad man själv anser är viktigt. Om vad man saknar eller är rädd för att inte få. Något man inte tar för givet. Så att det måste sägas. Det självklara behöver däremot inte alltid utryckas eller förklaras. Det är ju självklart. Liksom.

Jag vill hädanefter lägga till ett ord i ovannämnda fras. Nämligen:

"Kärlek, respekt OCH HYGIEN! Ska det vara så jävla svårt?"

Jag har hittintills inte råkat ut för några större problem, till alldeles häromveckan . Nu vet jag alltså bättre. Att detta är inget jag kan räkna med att män tänker på. Så jag måste väl upplysa om det. Att jag är väldigt känslig för dofter. Röklukt, fotsvett mm. Snälla män! Innan ni ska gå och träffa en kvinna. Lukta lite på er själva. Och är doften inte angenäm. Ta en dusch! Vatten är bra, men duschcrème och schampoo är heller inte fel. Om varken dusch eller tvål finns att tillgå, så chansa inte. Avböj hellre träffen. Ja, alltså ni kan faktiskt vara ärliga och säga som det är. Det uppskattas. Jag lovar.

Jag tillhör de kvinnor som inte har något emot r e n manlig svettdoft. Men gammalt svett efter en utekväll går bort. FETBORT! Och rökning är så avtändade. För en rökare har ofta torra slemhinnor och sträv tunga. Det känns ungefär som att slicka ett skorsten.

Jag är kanske kräsen. Men renlighet kommer numera att stå högt upp på listan. Fast jag gillar män som luktar sig själva. För starka deodoranter kan också vara ena riktiga erotikdödare. De kan sparas som doftrengörare på toaletten, tycker jag. Eller för all del när man blir äldre och luktar gammal hund hur man än gör.

Varg eller Hund?

Han säger med en tvivlande rynka mellan ögonbrynen:


- Jasså! Men kan du spela nåt annat då?


När jag precis berättat om min frustration över att känna mig låst att spela bara ett sorts instrument. Att jag vill utvecklas i min orkester och byta instrument nu. Så som alla andra får göra. Hans replik känns taskig. Vad vet han egentligen? Om mina förmågor. Vill en man en kvinna väl så borde han väl låta uppmuntrande. Inte säga så. Inte med det tonfallet.


Samtidigt tar han på mig hela tiden och ser på mig när jag i full speed fortsätter att prata på om allt möjligt annat ur mitt liv. Han smeker min ena hand och leker med mina fingar. Och då. När jag lugnt frågar honom rakt ut:


- Vad gör du?


För nu vill jag ärligt veta från honom vad han håller på med, och vad han menar med att vänslas på det där sättet. Är det seriöst menat? Så släpper han handen. Men ger mig inget svar. Bara en blick som observerande betraktar mig. Som om jag vore ett av alla hans vanliga fotoobjekt. Kusligt på nåt vis!


Och jag inser. Att det är precis det jag är. Inget annat än ett objekt. Precis som alla kvinnor som kommer i hans väg är. Han tar dom om och när de passar honom.


Fast denna gång har jag inga direkta känslor för honom. Det har gått drygt två och ett halvt år sedan jag träffade honom första gången. Och nu. Jag ser honom som den han är. Det är någon jag inte ska involvera mig med. Någonsin mer.


Ändå lockar mig tanken att jag på något sätt ska avslöja honom eller få honom att känna något äkta för mig.


Någon har sagt mig att han har psykopatbeteenden. Jag vet inte om jag ska lita på det fullt ut. Det kan ju lika gärna vara just den personens tolkning och rädslor som speglats i ett tidigare möte med honom. Men visst känner jag. Det är något som inte stämmer. I all denna värme, charm och vänlighet. I alla dessa komplimanger och kramar han alltid ger mig så finns det något jag inte kan förklara. En iskall likgiltighet. En ytlighet. Intresset för mig finns. Men är egoistiskt. Han lider brist på äkta omtanke, respekt och lyhördhet. En röst inom mig viskar: Manipulation!


Eller också har jag tolkat och missförstått precis allt. Han är jätteintresserad av mig. Men vet inte hur pass intresserad jag är av honom. Och därför är han både lite för på och för försiktig. Om vartannat.


Jag får inte ihop det. Magkänslan säger mig att jag kommer inte att bli lycklig med honom. Jag kommer tvärtom att känna mig ledsen och ensam tillsammans med honom. Det vill jag ju inte.


Hela mitt uppbyggda liv kan raseras om jag fortsätter träffa honom och det visar sig att han är sjuk. Jag som har lovat mig själv att aldrig mer gå in i en relation med en alkoholist eller psykiskt instabil människa igen.


Samtidigt så finns det en annan man. På en annan plats i detta avlånga land. En god, fin, genomsnäll, mänsklig och varm man. Som jag försökt att bli intresserad av. Som jag trodde jag var intresserad av. Som efter flera mail, chatt och telsamtal fick komma hem till mig, och vi möttes i djup fysisk längtan som vi båda så väl behövde. Han. Som jag inget kan känna för nu. Han är så bra, villig att ses och bekräftande. Men något saknas. Han är lite osäker. Han ger mig inte det motstånd jag behöver. Och det är andra saker med. Jag kan inte gå in på vad det är. För jag förstår det inte själv. Eller jo, jag vet. Men det känns elakt och högfärdigt av mig att säga det. Och jag skäms för mina kräsna behov. Så jag avstår. Kanske tar jag upp det någon annan gång när jag bättre kan nyansera mina formuleringar. Om vad jag behöver och vill ha av en man som jag kan älska.


Och hur i all fridens namn avbryter man något med någon man vet inte kommer leda till något annat än vänskap? Han vill fortsätta vara vänner. Så onödigt, tänker jag och Varför då? undrar jag. Jo, han vill, säger han. Även om det inte blir vi. Det är ok för honom. Och visst. Det kan jag väl bli. Men jag får dåligt samvete. Och det tar energi ifrån mig. Han tycker jag är speciell. På ett positivt sätt. Han vill att jag ska känna mig omtyckt. Han skulle bli väldigt ledsen om jag inte ville vara hans vän, har han sagt. Jag vill säga till honom. - Glöm mig! - Var inte så förstående! - Bli arg på mig istället! Och sök dig en kvinna som kan älska dig för den du är! - Jag är helt fel för dig. För du kommer aldrig att få lika mycket av mig som du själv ger. - Tänk på dig själv istället! Och dra innan jag gör dig riktigt illa och mig själv med!


Är det så här mina alternativ ser ut? När det kommer till kärleksförhållanden. Antingen en egocentrisk och kanske inte helt frisk man som jag inte förstår mig på, och troligen aldrig kommer att göra och kastas än hit, än dit, i lycka och smärta. Liksom när en varg sliter sitt byte i stycken, kommer mina känslor att slitas och dras i tills jag till slut inte vet vem jag själv är. Eller också en man med hundbeteende. En som aldrig sviker mig, men som är så självutplånande lojal och trogen och hela tiden ber om ursäkt för sina fel och brister, att jag känner mig kvävd. Vilket i sin tur utmanar min självbild. Jag. Den goda och ärliga. Och jag lockas att plocka fram mina själviska och oärliga sidor.


Båda dessa typer av förhållande är destruktiva för alla inblandade.






Och jag tror så här.






Jag ska inte ha någon man att dela mitt liv med.