Dialogen som dog

Jag får ett sms. Precis före jag ska stänga av mobilen för ett arbetsmöte. Det är från Vargen. Han skriver:

Kraaam:-)

Frågetecknen samlas i mitt huvud. Samtidigt som jag blir glad. Under hela APT-mötet tänker jag naturligtvis mest på honom.

Att kommunicera rakt är inte lätt alla gånger. Jag har funderat på om det är så att vissa människor kommer bättre till sin rätt i andra uttrycksformer än ord. Det viktigaste är egentligen att lyssna med alla sinnen på vad den andre säger. Istället för att vara alltför upptagen med att säga sitt. Jag går ofta händelserna i förväg. Med mina mål, mina syften, mina teorier, värderingar och tolkningar etc. Vilket nog är det vanligaste för de flesta av oss.

Så istället för att strunta i att svara, blir jag nyfiken på hur en sms-kommunikation med Vargen kan gå till. Visserligen är textmeddelande på mobilen inte den bästa eller djupaste av konversationer att utmana sig i. Varken kroppsspråk eller tonfall kan ju ses och höras. Det blir ofta missförstånd. Erfarenheterna från förr har heller inte varit så goda. Men alla ska väl ha en chans till. Så jag tänkte: Ok, shoot baby, shoot!


Jag svarar enkelt: =)

Kort därefter får jag: Vill du ha två

Jag svarar: =)) ok!


Sen följer:

Vargen: Hur många vill du ha

Jag: Massor!!! :)))

Vargen: Vill du ha mer:-)

Jag: Eh…hm…kramar räcker just nu… :)

Vargen: Bra början, haha.såklart att vi bara ska kramas.du ska få en stor hård lång kraftig mysig…kram Ringer senare:-p

Jag: Hård…som en sten då? Nja…just en kram ska vara mjuk, levande och varm…Känns liksom bättre så…men d är min smak…:-)

Vargen: Mina kramar är mjukare än Lambi papper:-D

Jag: …snäll som ett lamm m andra ord…eller också en varg i fåraull… ;-)

Vargen: Vad föredrar du:-p

Jag replikerar blixtsnabbt utan att tänka efter: Ärlighet!


Och här fick han väl något hårt i huvudet och svimmade. Kanske ligger han där ensam i sin egen blodpöl och förblöder nu. Vad vet jag? För helt klart tappade han både tal-, skriv- och handlingsförmågan. Eller så fick han kalla fötter.

Eller också har vi två j-ligt svårt för att förstå och kommunicera med varandra. Dessutom skraja till tusen båda två. Jag vill inte döma någon av oss. Vem är jag att kräva av någon att klara av en sak jag själv inte alltid klarar?

Tänk!

Jag måste verkligen vara en riktig glädjedödare. För vissa. Som förstör hela stämningen med min misstänksamhet.

Men tänk!

Att det skiter jag i just nu. Jag behöver inte dig. Jag kan ge mig själv kramar så det räcker. Och jag blir hellre jagad av vargar (riktiga sådana) än älskad av dig. Nu slickar jag mina sår och det lär nog dröja ett tag innan jag försöker igen. För jag blir bara besviken på dig, ditt arsel!!!



Phuuuuh! Jag andas iiin. Phuuuuh! Jag andas uuut. Djupa lugna andetag.

Det där jag sa nyss var ju min rädsla som talade.

Men jag kan också höja mig över den och se detta:

Kommunikation är ett samspel. Som kan vara obehagligt. Göra ont. I sina bästa stunder kan det vara ett medel att komma varandra riktigt riktigt nära. Ge oss en känsla av gemenskap. Eller få oss att vända oss bort från varandra. Men det fungerar inte utan allas medverkan. Som ett färskt ägg man bollar mellan sig och inte får tappas i golvet utan bör vårdas ömt. Nu gick det sönder. Innan det hann bli en levande varelse. Och ingen av oss torkade upp efter oss. Men det kommer väl fler…