- Jasså! Men kan du spela nåt annat då?
När jag precis berättat om min frustration över att känna mig låst att spela bara ett sorts instrument. Att jag vill utvecklas i min orkester och byta instrument nu. Så som alla andra får göra. Hans replik känns taskig. Vad vet han egentligen? Om mina förmågor. Vill en man en kvinna väl så borde han väl låta uppmuntrande. Inte säga så. Inte med det tonfallet.
Samtidigt tar han på mig hela tiden och ser på mig när jag i full speed fortsätter att prata på om allt möjligt annat ur mitt liv. Han smeker min ena hand och leker med mina fingar. Och då. När jag lugnt frågar honom rakt ut:
- Vad gör du?
För nu vill jag ärligt veta från honom vad han håller på med, och vad han menar med att vänslas på det där sättet. Är det seriöst menat? Så släpper han handen. Men ger mig inget svar. Bara en blick som observerande betraktar mig. Som om jag vore ett av alla hans vanliga fotoobjekt. Kusligt på nåt vis!
Och jag inser. Att det är precis det jag är. Inget annat än ett objekt. Precis som alla kvinnor som kommer i hans väg är. Han tar dom om och när de passar honom.
Fast denna gång har jag inga direkta känslor för honom. Det har gått drygt två och ett halvt år sedan jag träffade honom första gången. Och nu. Jag ser honom som den han är. Det är någon jag inte ska involvera mig med. Någonsin mer.
Ändå lockar mig tanken att jag på något sätt ska avslöja honom eller få honom att känna något äkta för mig.
Någon har sagt mig att han har psykopatbeteenden. Jag vet inte om jag ska lita på det fullt ut. Det kan ju lika gärna vara just den personens tolkning och rädslor som speglats i ett tidigare möte med honom. Men visst känner jag. Det är något som inte stämmer. I all denna värme, charm och vänlighet. I alla dessa komplimanger och kramar han alltid ger mig så finns det något jag inte kan förklara. En iskall likgiltighet. En ytlighet. Intresset för mig finns. Men är egoistiskt. Han lider brist på äkta omtanke, respekt och lyhördhet. En röst inom mig viskar: Manipulation!
Eller också har jag tolkat och missförstått precis allt. Han är jätteintresserad av mig. Men vet inte hur pass intresserad jag är av honom. Och därför är han både lite för på och för försiktig. Om vartannat.
Jag får inte ihop det. Magkänslan säger mig att jag kommer inte att bli lycklig med honom. Jag kommer tvärtom att känna mig ledsen och ensam tillsammans med honom. Det vill jag ju inte.
Hela mitt uppbyggda liv kan raseras om jag fortsätter träffa honom och det visar sig att han är sjuk. Jag som har lovat mig själv att aldrig mer gå in i en relation med en alkoholist eller psykiskt instabil människa igen.
Samtidigt så finns det en annan man. På en annan plats i detta avlånga land. En god, fin, genomsnäll, mänsklig och varm man. Som jag försökt att bli intresserad av. Som jag trodde jag var intresserad av. Som efter flera mail, chatt och telsamtal fick komma hem till mig, och vi möttes i djup fysisk längtan som vi båda så väl behövde. Han. Som jag inget kan känna för nu. Han är så bra, villig att ses och bekräftande. Men något saknas. Han är lite osäker. Han ger mig inte det motstånd jag behöver. Och det är andra saker med. Jag kan inte gå in på vad det är. För jag förstår det inte själv. Eller jo, jag vet. Men det känns elakt och högfärdigt av mig att säga det. Och jag skäms för mina kräsna behov. Så jag avstår. Kanske tar jag upp det någon annan gång när jag bättre kan nyansera mina formuleringar. Om vad jag behöver och vill ha av en man som jag kan älska.
Och hur i all fridens namn avbryter man något med någon man vet inte kommer leda till något annat än vänskap? Han vill fortsätta vara vänner. Så onödigt, tänker jag och Varför då? undrar jag. Jo, han vill, säger han. Även om det inte blir vi. Det är ok för honom. Och visst. Det kan jag väl bli. Men jag får dåligt samvete. Och det tar energi ifrån mig. Han tycker jag är speciell. På ett positivt sätt. Han vill att jag ska känna mig omtyckt. Han skulle bli väldigt ledsen om jag inte ville vara hans vän, har han sagt. Jag vill säga till honom. - Glöm mig! - Var inte så förstående! - Bli arg på mig istället! Och sök dig en kvinna som kan älska dig för den du är! - Jag är helt fel för dig. För du kommer aldrig att få lika mycket av mig som du själv ger. - Tänk på dig själv istället! Och dra innan jag gör dig riktigt illa och mig själv med!
Är det så här mina alternativ ser ut? När det kommer till kärleksförhållanden. Antingen en egocentrisk och kanske inte helt frisk man som jag inte förstår mig på, och troligen aldrig kommer att göra och kastas än hit, än dit, i lycka och smärta. Liksom när en varg sliter sitt byte i stycken, kommer mina känslor att slitas och dras i tills jag till slut inte vet vem jag själv är. Eller också en man med hundbeteende. En som aldrig sviker mig, men som är så självutplånande lojal och trogen och hela tiden ber om ursäkt för sina fel och brister, att jag känner mig kvävd. Vilket i sin tur utmanar min självbild. Jag. Den goda och ärliga. Och jag lockas att plocka fram mina själviska och oärliga sidor.
Båda dessa typer av förhållande är destruktiva för alla inblandade.
Och jag tror så här.
Jag ska inte ha någon man att dela mitt liv med.
3 kommentarer:
Hej! Om du inte har läst den ännu, så rekommenderar jag varmt att du gör det, nämligen boken "Kvinnor som älskar för mycket", en klassiker! Kommer tyvärr inte ihåg författarens namn.
Jag tolkar din text som att du har svårt för närhet och att ta emot och därför drar till dig "otillgängliga" svåra män, som en direkt spegling av ditt inre.
Jag har en tro på att allt runt omkring oss, speciellt våra nära relationer, är en spegling av oss själva.
Kram Åsa/Belulah
Bra skrivet, varg eller hund. Jag känner igen mig, Tyvärr :-(
Åsa: Tack så jättmycket för kommentaren! Du har så rätt med det där med närhet och otillgängliga män.
Jag har ögnat igenom boken flera gånger förut. Men också läst många andra böcker som handlar om samma fenomen. Jag kan det numera utantill. :)Och jag tror det är bra för den som är totalt omedveten att bli medveten om mönster man tidigare inte sett eller förstått. Och jag tror absolut som du att relationer och även situationer man möter speglar ens inre.
Fast hur mycket man än läser och förstår så innehåller ju livet så mycket mer. Det är långt mer komplext än vad någon bok i världen med alla de bästa metoderna för att åtgärda problem kan ge. Om huvudmålet nu är att åtgärda alla skavanker man har.
Idag går jag en annan väg. Har lagt ifrån eller valt bort vissa böcker och upptäcker det jag ska upptäcka allteftersom. Jag gör så för att jag märkt att jag av för mycket läsande blir för klok och kanske slutar som en "kvinna som älskar för lite" istället. ;-)
Kram på dig med! Vart tog din fina blogg vägen förresten? Har följt dig förut och du kan verkligen ha en humor som få. Hoppas du kommer igen när du känner för det!
anonym: Tack anonym! Ja, det är synd på ett sätt att vi är fler, men då är man iallafall inte ensam! :)
Skicka en kommentar