Älskog

Kyskheten är den egendomligaste av alla sexuella avvikelser
Rémy de Gourmont

I kontrasten mellan Brasiliens fysiska, sensuella energi och livsglädje och den svenska äldrevården vaknar jag till en stor insikt om vad som är viktigast i mitt liv. Just nu iallafall.

Kroppen.

Den som förändras allteftersom åren går. Den du har till låns. Den du ska vara rädd om. Jovisst. Men inte rädd för att använda. Medans tid är. Till det den är till för.

Njutning.

Jag ser mina pensionärers nakna, blottade kroppar varje dag och påminns om att också jag. Kanske en dag sitter där med en kropp som ingen vill ha. Inte ens jag själv. En kropp som är stel och ihopskrumpen. Som smärtar. Som ständigt ger ifrån sig märkliga, rosslande, knarrande och kurrande läten. Tillika inte helt angemnämna kroppslukter. Och faktum kvarstår.

En kropp som ingen längre vidrör. Berör.

Annat än när någon pliktskyldigast smörjer in dig med Propyderm hudkräm och trär på de helvetiskt plågsamma stödstrumporna på dina onda fötter och svullna ben. Fast att du skriker i protest. Eller någon torkar dig hårdhänt och som hastigast där bak och med en tung, behärskad suck. För att du suttit alldeles för länge på toan p g a förstoppning eller med en diarré som aldrig tycks ta slut. I övrigt förväntas du och din kropp må bra av vila. D v s sitta i favoritfåtöljen framför TV:n eller ligga i sängen. Om du inte redan ligger där som ett kolli. Allena. I väntan på nästa besök. Vilket liv!

Så jag tänker passa på. Att hitta så många tillfällen till fysisk njutning jag kan. Så länge jag förmår känna njutning och någon vill ge mig den gåvan och jag själv får ge.

Det kan aldrig vara fel.

För som skådespelerskan och dramatikern Mae West sa en gång:

För mycket av det goda kan vara underbart

GrannKärring!

Tar mig själv i nackskinnet. Nu ska här städas. Har haft den tanken i åtskilliga dagar. Räckte dock med att slänga ett hastigt öga på lägenheten. Så gav jag upp. För var börjar man? Fick ta mig i örat också. Och en spark i ändan. Annars hade jag aldrig börjat.



Sängen. Jag tar den först. Inte ens bäddat sen jag kommit hem. Varit så ledsen över tystnaden och kylan här. Kontrasten är overklig. Tre månader i Brasses Lattjolajbanlåda och nu. En gravplats. Min brassemusik är det enda som livar upp lite. Utan den vet jag inte om jag klarat övergången.



Duntäcket är gammalt och håligt. Fjädrar kryper ut. Varje morgon upptäcker jag en nykläckt kyckling i spegeln. Det är jag. Med vita dun i håret och på kroppen. Så jag måste först dammsuga hela sovrummet. Innan jag bäddar. Då kan jag ju inte lyssna på musiken. Men jag är snabbt klar, tänker jag. Efteråt plockar jag, viker och hänger in kläder samt bäddar.



Passar på att röja upp i hallen med. Där hittar jag en lapp. En slags välkomsthälsning. Kan man säga.




Jag vill inte höra din jävla musik behåll den för dig själv




Min charmiga granne. Som för några år sedan skickade en annan vänlig lapp:




Du é ett stort EGO-PEST




Lite ledsen blir jag. Men mest av allt förundras jag över hur man orkar må så dåligt som hon gör. År ut och år in. En följetong utan slut. Människa, skaffa dig ett liv!



Har aldrig sagt ett ord om hur hon stört med sin renovering under ett års tid. Hur hon låtit hunden löpa i trappan och sen inte torkat upp. Eller när hon haft en gravt berusad vän sovandes i trappuppgången och vi alla fick kliva över honom. Den gången hon hyrde ut sin lägenhet och tog en kolossal ockerhyra för att kunna finansiera sina hett efterlängtande studier i byggnadsvård, yppade jag inte ett knyst om. Hon var lite orolig där ett tag. Men att tjalla ligger inte för mig. Eller att förstöra folks drömmar.



Jag minns också när hon flyttade in. Hur hon lyckades bjuda in sig själv på fika hos mig, trots att jag inte hade tid. Ville lära känna alla grannar, sa hon. Jag fick dåliga vibbar redan då. Men sa inget.



Men nu. Är jag hjärtligt trött på detta omvända sätt att söka kontakt. Det är psykisk terror.



Så härmed säger jag mitt hjärtas mening. Jag tycker inte om henne. Hon har ful röst. Skrattar fult. Den fula rösten är höggljudd och bullrig och skär igenom väggar när hon talar i telefonen. Eller i trappuppgången. Hon ser ful ut. Går i halvdassiga stora oformliga kläder. Liknar en bonde. En manlig alltså. Hon är elak. Skriker på sin stackars fina hund. Som om ju högre hon gastar dess namn, desto lydigare blir hunden. En gång rymde den. Var borta i ett halvår. Vintertid. Hon var ledsen. Jag tyckte synd om henne och ville hjälpa. Gav henne t o m en kram. Hon blev generad. Sade att hunden varit lös och blivit rädd för en nyårsraket. Jag har en annan teori. Tror att tiken försökte hitta ett nytt hem.



Min granne är ful, bitter och missunnsam och jag känner i denna stund att jag hatar henne. Får lust att slänga illaluktande sopor på henne. Helst bajs. Önskar henne en cancersvulst eller blodpropp. Eller både och.



Just nu har jag ingen förståelse att bara för att man inte har hittat sin mening här i livet, så tycker man sig ha rätt att terrorisera och inskränka andras liv.

Gostoso amor!

Du verkar ha exakt klart för dig vad du vill ha av en man. Sade någon till mig en gång.

Inget kan vara mer fel!

Låt mig berätta.

Jag tillhör dels Den Försiktiga. Rädd för att möta och blotta mina egna förälskelsekänslor, tror jag. Likt snigeln som snabbt drar in känselspröten då någon kommer åt dom för hårt eller okänsligt.


Dels Äventyraren. Vill ha spänning. Frihet. Oförutsägbarhet. Trots sårbarheten.


Dels Den Bortskämda. Jag får många inviter som jag ignorerar. Men de flesta intresserar mig faktiskt inte. Jag hittar fel. Känner inte pirret.


Och så Den kräsna. Jag vill ha det bästa och endast detta. Det som känns bäst. Mest rätt. Och jag kan vänta länge på det goda. Så länge att det går mig helt förbi. Jag blir förutan. Ödets ironi.


Om jag kunde förklara för männen. Hur de ska ta mig. Men jag vet det inte ens själv. Mina attraktionsknappar är inte statiska. Är de det för någon? undrar jag. Mina ändrar färg, form och byter plats. Hela tiden. Så du man, det gäller att hänga med i svängarna.


Det handlar förstås om att släppa in någon eller ej. Låta den andre leda. Vara den som följer. Turas om. Samarbeta. Som i pardans. De få tillfällen jag släpper in någon är jag antingen utsvulten. Eller det klickar på en gång.


Att pröva sig fram. Se vad som händer är mer nytt för mig. Så jag gjorde det.


På stranden Massarandupió.


Nej, han kommer inte ridande på vit häst.


Han kommer gående. Naken. Denna sköna, vackra, svarta man. I den ena handen håller han en påse med folieinbakad grillad fisk, ris och sallad. Som jag beställt och han tillagat. I den andra en stor, grön och väl nedkyld kokosnöt med sugrör.


Själv vilar jag utsträckt på min strandhandduk i solstolen. Hungrig. Väntande på maten. Naken även jag. Denna strand är inte avsedd för textilare.


Det slår mig när han kommer fram att vi är helt ensamma. Nu känns allt som i en film eller nåt, tänker jag. Man anar liksom fortsättningen.


Han är så vacker att jag är tvungen att dra ett djupt, men knappt hörbart, andetag. Jag brukar inte tända på svarta män. Inte alls. Däremot har jag länge undrat hur det skulle smaka att bli kysst av någon med stora, svarta och mjuka läppar. Det yttre hos en man intresserar mig mindre än det han har i huvudet, säger jag ofta. Viktig att man hinner uppnå en personkemi. Veta mer vem den andre är före man inleder något. Nu finner jag mig själv stå storögd, gapande och förundras över hur det bara är möjligt att ha en sådan välsvarvad kropp med perfekta linjer. För att inte tala om denna rumpa. Som vore den skapad av en konstnär. Av Gud. Det är inte verkligt. Jag får anstränga mig för att inte stå och vrålglo med hakan nere vid tårna.



- Você é formosa!



Du är vacker! säger han. Ursäkta, men det där går jag inte på. Just nu på denna strand finns inget vackrare än denna kropp som är hans.


Vi småpratar. Han säger att han gillar att laga mat. Men om jag inte gillar maten behöver jag inte betala. Ingen fara. Jag glufsar utsvulten i mig allt. Suger sörplande i mig kokosvattnet i djupa långa klunkar. Som en berusad. Nästan så jag sätter i halsen. Han skrattar. Jag försöker att inte kika på skapelsen han har därnere. I allafall inte så att han märker. Istället ser jag honom i ögonen. Och herre min guud. Vilka brunnar. Han ställer sen frågorna som alla brasilianska män ställer så fort de möter det motsatta könet:


- Har du någon pojkvän? Varför inte? Vill du inte ha någon?


Han tittar på mig med varm blick.


- Ingen som intresserat dig va? Han är på väg att gå, men säger:


- Så synd då att jag inte får pröva din skönhet... eller... får jag det?


Min huvud som normalt sett är utrustad med allehanda alarmerande varningsklockor, den ena starkare och mer högljudd än den andra, dessutom hjärntvättad av de senaste böckerna i personlig utveckling, kloka ord om hur man inleder sunda relationer och vad som i övrigt går för sig, är avstängd. Tursamt nog.


- Jo, du får, svarar jag.


Den där glädjen och livsgnistan som jag så ofta hittar hos människorna i detta varma och exotiska land syns nu i hans ögon och sprider sig över hela ansiktet. Solen är en mörk fläck i jämförelse.


-Får jag kyssa dig alltså? frågar han försäkerhetsskull och kommer närmare.


- Ja, säger jag.


Han sätter sig på huk och böjer sig fram. Försiktigt, sökande och sensuellt börjar han. Jag åker. Med jetfart. Rakt upp i himlen. Jag lovar. Dessa läppar. Och tunga. Ai meu Deus! Jag är förförd.


- Você é gostosa!


Du är läcker/smakar gott, viskar han och fortsätter att äta upp mig. Och jag äter honom. Det är en kysslek som håller på länge, länge och jag får inte nog. Han smeker mig med sina lena händer och kommer ännu närmare. Han kysser mig sakta men hungrigt i nacken, över brösten, magen, neråt... Plötsligt känner jag något varmt rinna mellan benen. Stoppar honom. Distraherar honom så att han inte ser att jag försöker titta efter om det är som jag tror. Jorå, så himla typiskt. Mensen kommer just nu i denna heta stund. Den kunde inte ha väntat en dag eller två. Jag blir generad. För honom är det inget problem, men han förstår mig. Säger att det viktiga är att jag själv vill. Han gör inget jag inte vill. Jag vill inte fortsätta. Känner mig dum. Smutsig. Han är lugn, fin och vänder på en del av mina negativa tankar om mig själv och mitt prekära tillstånd. Lyckas som tur var övertala mig till att ånyo kyssas djupt och underbart. Ännu en gudomlig stund innan våra vägar skiljs och jag måste ta flyget hem.

Inget mer än kyssar, tänker ni kanske.


Jag ville mer. Om jag inte... Men, det var gott nog. Jag fick det bästa av det bästa. Denna allra sista timme i landet där man älskar kvinnor, hur de än ser ut. Älskar att älska. Njuta. Aldrig stressa. Detta land som jag för alltid kommer att ha i mitt hjärta.




Och jag har fått mersmak. På den härliga, självklara, fria och fysiska kärleken.


Utan spel.


Bara bejakande. Innerligt. Varmt. Respektfullt.

Ömt.