Du verkar ha exakt klart för dig vad du vill ha av en man. Sade någon till mig en gång.
Inget kan vara mer fel!
Låt mig berätta.
Jag tillhör dels Den Försiktiga. Rädd för att möta och blotta mina egna förälskelsekänslor, tror jag. Likt snigeln som snabbt drar in känselspröten då någon kommer åt dom för hårt eller okänsligt.
Dels Äventyraren. Vill ha spänning. Frihet. Oförutsägbarhet. Trots sårbarheten.
Dels Den Bortskämda. Jag får många inviter som jag ignorerar. Men de flesta intresserar mig faktiskt inte. Jag hittar fel. Känner inte pirret.
Och så Den kräsna. Jag vill ha det bästa och endast detta. Det som känns bäst. Mest rätt. Och jag kan vänta länge på det goda. Så länge att det går mig helt förbi. Jag blir förutan. Ödets ironi.
Om jag kunde förklara för männen. Hur de ska ta mig. Men jag vet det inte ens själv. Mina attraktionsknappar är inte statiska. Är de det för någon? undrar jag. Mina ändrar färg, form och byter plats. Hela tiden. Så du man, det gäller att hänga med i svängarna.
Det handlar förstås om att släppa in någon eller ej. Låta den andre leda. Vara den som följer. Turas om. Samarbeta. Som i pardans. De få tillfällen jag släpper in någon är jag antingen utsvulten. Eller det klickar på en gång.
Att pröva sig fram. Se vad som händer är mer nytt för mig. Så jag gjorde det.
På stranden Massarandupió.
Nej, han kommer inte ridande på vit häst.
Han kommer gående. Naken. Denna sköna, vackra, svarta man. I den ena handen håller han en påse med folieinbakad grillad fisk, ris och sallad. Som jag beställt och han tillagat. I den andra en stor, grön och väl nedkyld kokosnöt med sugrör.
Själv vilar jag utsträckt på min strandhandduk i solstolen. Hungrig. Väntande på maten. Naken även jag. Denna strand är inte avsedd för textilare.
Det slår mig när han kommer fram att vi är helt ensamma. Nu känns allt som i en film eller nåt, tänker jag. Man anar liksom fortsättningen.
Han är så vacker att jag är tvungen att dra ett djupt, men knappt hörbart, andetag. Jag brukar inte tända på svarta män. Inte alls. Däremot har jag länge undrat hur det skulle smaka att bli kysst av någon med stora, svarta och mjuka läppar. Det yttre hos en man intresserar mig mindre än det han har i huvudet, säger jag ofta. Viktig att man hinner uppnå en personkemi. Veta mer vem den andre är före man inleder något. Nu finner jag mig själv stå storögd, gapande och förundras över hur det bara är möjligt att ha en sådan välsvarvad kropp med perfekta linjer. För att inte tala om denna rumpa. Som vore den skapad av en konstnär. Av Gud. Det är inte verkligt. Jag får anstränga mig för att inte stå och vrålglo med hakan nere vid tårna.
- Você é formosa!
Du är vacker! säger han. Ursäkta, men det där går jag inte på. Just nu på denna strand finns inget vackrare än denna kropp som är hans.
Vi småpratar. Han säger att han gillar att laga mat. Men om jag inte gillar maten behöver jag inte betala. Ingen fara. Jag glufsar utsvulten i mig allt. Suger sörplande i mig kokosvattnet i djupa långa klunkar. Som en berusad. Nästan så jag sätter i halsen. Han skrattar. Jag försöker att inte kika på skapelsen han har därnere. I allafall inte så att han märker. Istället ser jag honom i ögonen. Och herre min guud. Vilka brunnar. Han ställer sen frågorna som alla brasilianska män ställer så fort de möter det motsatta könet:
- Har du någon pojkvän? Varför inte? Vill du inte ha någon?
Han tittar på mig med varm blick.
- Ingen som intresserat dig va? Han är på väg att gå, men säger:
- Så synd då att jag inte får pröva din skönhet... eller... får jag det?
Min huvud som normalt sett är utrustad med allehanda alarmerande varningsklockor, den ena starkare och mer högljudd än den andra, dessutom hjärntvättad av de senaste böckerna i personlig utveckling, kloka ord om hur man inleder sunda relationer och vad som i övrigt går för sig, är avstängd. Tursamt nog.
- Jo, du får, svarar jag.
Den där glädjen och livsgnistan som jag så ofta hittar hos människorna i detta varma och exotiska land syns nu i hans ögon och sprider sig över hela ansiktet. Solen är en mörk fläck i jämförelse.
-Får jag kyssa dig alltså? frågar han försäkerhetsskull och kommer närmare.
- Ja, säger jag.
Han sätter sig på huk och böjer sig fram. Försiktigt, sökande och sensuellt börjar han. Jag åker. Med jetfart. Rakt upp i himlen. Jag lovar. Dessa läppar. Och tunga. Ai meu Deus! Jag är förförd.
- Você é gostosa!
Du är läcker/smakar gott, viskar han och fortsätter att äta upp mig. Och jag äter honom. Det är en kysslek som håller på länge, länge och jag får inte nog. Han smeker mig med sina lena händer och kommer ännu närmare. Han kysser mig sakta men hungrigt i nacken, över brösten, magen, neråt... Plötsligt känner jag något varmt rinna mellan benen. Stoppar honom. Distraherar honom så att han inte ser att jag försöker titta efter om det är som jag tror. Jorå, så himla typiskt. Mensen kommer just nu i denna heta stund. Den kunde inte ha väntat en dag eller två. Jag blir generad. För honom är det inget problem, men han förstår mig. Säger att det viktiga är att jag själv vill. Han gör inget jag inte vill. Jag vill inte fortsätta. Känner mig dum. Smutsig. Han är lugn, fin och vänder på en del av mina negativa tankar om mig själv och mitt prekära tillstånd. Lyckas som tur var övertala mig till att ånyo kyssas djupt och underbart. Ännu en gudomlig stund innan våra vägar skiljs och jag måste ta flyget hem.
Inget mer än kyssar, tänker ni kanske.
Jag ville mer. Om jag inte... Men, det var gott nog. Jag fick det bästa av det bästa. Denna allra sista timme i landet där man älskar kvinnor, hur de än ser ut. Älskar att älska. Njuta. Aldrig stressa. Detta land som jag för alltid kommer att ha i mitt hjärta.
Och jag har fått mersmak. På den härliga, självklara, fria och fysiska kärleken.
Utan spel.
Bara bejakande. Innerligt. Varmt. Respektfullt.
Ömt.
