GrannKärring!

Tar mig själv i nackskinnet. Nu ska här städas. Har haft den tanken i åtskilliga dagar. Räckte dock med att slänga ett hastigt öga på lägenheten. Så gav jag upp. För var börjar man? Fick ta mig i örat också. Och en spark i ändan. Annars hade jag aldrig börjat.



Sängen. Jag tar den först. Inte ens bäddat sen jag kommit hem. Varit så ledsen över tystnaden och kylan här. Kontrasten är overklig. Tre månader i Brasses Lattjolajbanlåda och nu. En gravplats. Min brassemusik är det enda som livar upp lite. Utan den vet jag inte om jag klarat övergången.



Duntäcket är gammalt och håligt. Fjädrar kryper ut. Varje morgon upptäcker jag en nykläckt kyckling i spegeln. Det är jag. Med vita dun i håret och på kroppen. Så jag måste först dammsuga hela sovrummet. Innan jag bäddar. Då kan jag ju inte lyssna på musiken. Men jag är snabbt klar, tänker jag. Efteråt plockar jag, viker och hänger in kläder samt bäddar.



Passar på att röja upp i hallen med. Där hittar jag en lapp. En slags välkomsthälsning. Kan man säga.




Jag vill inte höra din jävla musik behåll den för dig själv




Min charmiga granne. Som för några år sedan skickade en annan vänlig lapp:




Du é ett stort EGO-PEST




Lite ledsen blir jag. Men mest av allt förundras jag över hur man orkar må så dåligt som hon gör. År ut och år in. En följetong utan slut. Människa, skaffa dig ett liv!



Har aldrig sagt ett ord om hur hon stört med sin renovering under ett års tid. Hur hon låtit hunden löpa i trappan och sen inte torkat upp. Eller när hon haft en gravt berusad vän sovandes i trappuppgången och vi alla fick kliva över honom. Den gången hon hyrde ut sin lägenhet och tog en kolossal ockerhyra för att kunna finansiera sina hett efterlängtande studier i byggnadsvård, yppade jag inte ett knyst om. Hon var lite orolig där ett tag. Men att tjalla ligger inte för mig. Eller att förstöra folks drömmar.



Jag minns också när hon flyttade in. Hur hon lyckades bjuda in sig själv på fika hos mig, trots att jag inte hade tid. Ville lära känna alla grannar, sa hon. Jag fick dåliga vibbar redan då. Men sa inget.



Men nu. Är jag hjärtligt trött på detta omvända sätt att söka kontakt. Det är psykisk terror.



Så härmed säger jag mitt hjärtas mening. Jag tycker inte om henne. Hon har ful röst. Skrattar fult. Den fula rösten är höggljudd och bullrig och skär igenom väggar när hon talar i telefonen. Eller i trappuppgången. Hon ser ful ut. Går i halvdassiga stora oformliga kläder. Liknar en bonde. En manlig alltså. Hon är elak. Skriker på sin stackars fina hund. Som om ju högre hon gastar dess namn, desto lydigare blir hunden. En gång rymde den. Var borta i ett halvår. Vintertid. Hon var ledsen. Jag tyckte synd om henne och ville hjälpa. Gav henne t o m en kram. Hon blev generad. Sade att hunden varit lös och blivit rädd för en nyårsraket. Jag har en annan teori. Tror att tiken försökte hitta ett nytt hem.



Min granne är ful, bitter och missunnsam och jag känner i denna stund att jag hatar henne. Får lust att slänga illaluktande sopor på henne. Helst bajs. Önskar henne en cancersvulst eller blodpropp. Eller både och.



Just nu har jag ingen förståelse att bara för att man inte har hittat sin mening här i livet, så tycker man sig ha rätt att terrorisera och inskränka andras liv.