I Jämlikhetens Namn

Kvinnomisshandel

- AAAJJ!

Som när oerfarna killar ska hångla, men sen börjar klämma och det alldeles för hårt.


Ungefär så känns det.


Mammografi.




Men killen, om han inte är totalt efterbliven eller sadist, hade förmodligen släppt och bett om ursäkt med förvånad min. Det gjorde inte dessa två stora plexiglasskivor. Ett stadigt grepp håller de om dina tuttar. Lite för länge för att det ska vara acceptabelt. Hade en kille gjort så med mig, hade han åkt på en rejäl fet smäll. Var så säker.


Men nu stod jag där. Bredvid en vänlig sköterska. Henne var det inget fel på. Men den där mangelmaskinen tycker jag de borde utveckla.


Jag trodde innan att det bara var kvinnor med melonbröst som behövde utsättas för dessa. Att om man har stora bröst. Så är väl det enklaste att slänga upp köttbitarna på vågen liksom. Till oss andra erbjuds den horisontella varianten. Vi kan softa på en mjuk brits och röntgenapparaten sveper omärkbart över oss.


Inte då.


Vi med mindre storlek ska också manglas. Men. Tänkte jag. Hur ska det gå till? Jo då. Om man klämmer, lyfter upp och drar, så som vissa killar då gör, går det att få med och platta ut även en mindre barm. Man vet att man har tuttar efter den omilda behandlingen, kan jag säga.


Dina bröst. Ett i taget. Kavlas ut. Trycks ihop. Hårt. Sen går sköterskan och justerar så att glasen trycks ihop ytterligare. Men varför då? Det går att mangla ett skrynkligt påslakan slätt men inte ett ihoprullat par kvarglömda strumpor som fastnat inuti. Vem som helst fattar att något är fel då. Det blir inte plattare än så här nu.


Sluta, tänker jag.


Stopp, det räck….



- Hur känns det, frågar hon.

- Tja, det är inte så bekvämt, konstaterar jag maktlöst.

- Ok, svarar hon, jag ska skynda mig.



Min vänstra tutte känns som pressad sylta i spänt korvskinn. Om skinnet spricker? Ja, ni vet ju vad som händer om man klämmer en megalik finne. Nu vet jag inte hur fantasirika ni är eller om ni känner till sambandet mellan regn, groda och bil, men jag för min del började tänka på sol och vackra blommor. För att bevara den inre harmonin. Bet även tappert ihop och bad att det hela skulle vara över. Väldigt. Jävligt. Snart.


Det tog nog bara någon minut. Varje foto. Fyra stycken. Men det var inte skönt.


På vägen ut. Log hon vänligt och hoppades att jag inte blivit avskräckt på premiären.


Nej då, sa jag och gick stolt ut med min nya lilla bokhylla.






Det är faktiskt livsviktigt. Ju



Kan rädda liv. Ju.






So.



I’ll be back



…with my worcester

En gåva

Du är mig given

Men inte tagen för given

Att Vältra Sig I...

...Den Där Känslan…

…när man sitter med böckerna uppslagna och inte kan göra det man föresatt sig



…när man ligger i sin röda soffa och tänker på hur fin han är



…när man fäller tårar för just detsamma



…när man går in till sovrummet bara för att få krama och lukta på kudden han sovit på



...när man går till badrummet och begraver sina näsborrar i den blåa handduken han använt



…när man stänger sovrumsfönstret för att det är kallt. Men vet att är han här ska det vara öppet och naken kryper man isåfall in i hans värme och k ä r l e k a r



…. när man går och tar ännu en skiva av det där Pågenbrödet och inser att man snart ätit upp hela limpan. Att det också är det enda man fått i sig

För att jag inte har orkat ställa mig och laga mat utan hellre legat i soffan och tänkt på DIG

Skönhetens natt och dag

Älska Gudomligt
Osjälviskt och Villkorslöst
Det sägs att två dygn före Fullmånen infaller är bästa tidpunkten för att älska. Då månens energier väcker upp öppenhjärtigheten, renheten, godheten och ideala harmonin. Så att du kan uppleva skönheten i allt som finns.

Vaknar




Han ligger kvar




Gårdagens planerande att inte ses. Blev spontant en kollektiv utekväll med vänner.




Kliver upp och ur den varma famnen.

Han ligger kvar.

Ser på honom.

Så lugn. Fullständig. Harmonisk.

Sover leende.




Min sol.




Jag tassar ut i köket.

Pysslar.




Väcker honom genom att krypa in under täcket. Till naken kroppsvärme.

Betraktar det rofyllda ansiktet.

Andas varmt vid hans hals.


- Frukosten är klar, viskar jag.


Kysser ögonlock och mun!

Han slår upp sina blå. Ler.




Och återstoden av dagen är full av kärlek. Den känns som en rodnad i kroppen.


Varm sockerdricka.





Jag är


Tårfylld


Rörd

Verksamhetsiver

Jag överger
När jag tar emot och inte ger


Jag överges
När jag ger och inte tar emot

å vice versa

När ömsesidig överenskommelse
Att göra gemensam helg
Plötsligt är godtycklig
Och slutar i separata beslut
Skapas hos mig
Ett hål i marken
En tom svart avgrund



Det är inte så farligt som det låter

Livet går ju vidare



Men det förvånar mig att jag inte alls förvånas

Av massor blev nu inget



Jag ställer mig mycket frågande

Till min lugna acceptans



Som om det inte rörde mig

Som om det vore mig likgiltigt



- Ja, nej, det gör inget, gör som du vill, ha så kul därborta och vi ses imorgon...
- Jaha, men kom senare då
- Jasså, ja men sov vidare du.



Frågan om jag älskar ställs då på sin spets.





Jag frågar

---

Jag frågar en gång till

---

Jag frågar en tredje gång

---

Vad är du tyst för, gud?
Är det ditt svar.
Snälla, säg nåt!

Va?
Va sa du?

---

Du menar alltså att…

Och då tycker du att…

Neeeeeej

Vill
Inte
höra

Vill
Inte
Göra




Inte

t
ö
r
a






Känner äckligt verklig

Magvärk

Bröstvärk

Hjärtvärk



Värktablett någon?

Jag vet
Det är verkningslös verklighetsflykt

Vrider, vänder
Fastslår
Hellre jag än du

Ok

- Verkmästaren, ge mig verktyg

För att ta in verkligheten

För att våga verkställa

Så jag inte verkar

Overksam och

feg

Hari-Kiri!

Hålla om

De frusna kroppsdelarna
Mjuknar
Hela han blir knådbar



Vi älskar



Och



Jag ser något nytt
I denna man



En försiktig ömhet
En varsamhet



Han vill ge mig scenen
Men själv vara åskådare



Omtänksamhet



Jag hostar
snörvlar
Huvudet känns som cement
Snart har jag väl både tryne, klövar och knorr



Då och då
I nattens klockslag
En undran
Hur känns det?
Mår du bättre?



Och han håller om mig
Hela natten



Jag tänker
febrigt
Att hans arm under min tyngd
Måste ha domnat bort





Han offrar den

för
min skull





Vad...

... snällt

Namas te

Namas te
Det gudomliga i mig ser det gudomliga i dig
När du är på den platsen i dig där allt är sant och jag är på den platsen i mig, då är vi båda en

Att leva i monogami




Sägs vara den svåraste men
Mest lärorika
Relationen

Av alla


En upplysande prövning
I rapid blomstring
För båda


P g a alla speglingar du får
av en
enda person


Umgås du bara med de verifierande
Dem som betygar dina goda sidor
är allt bra
Men vänd på scenariot och bli varje dag påmind om ditt sämre jag
Kan bli Outhärdligt
Om du inte redan är rustad och medveten


Många står inte ut
Vågar inte se och upptäcka sin partner på nytt
När vågorna har fallit och vattnet sinat
Bestämmer man sig
Tror sig redan veta
Vad den andre är för sort
Flyr


Andra torterar sig och kämpar
Tills de har gjort fullständigt slut på varandra


Några dock, utvecklas
Tillsammans i en kreativ, dynamisk
Kärleksfull atmosfär
Och bidrar till varandras växande


Men
Det är svårt
Då man kanske utvecklas i olika takt
Det är lätt att få panik om man åker pulkan bredvid
Det är lätt att vilja kontrollera
Det är lätt att nöja sig
Det är lätt att stå tillbaka och krympa
Bli ett offer


Jag vill ha ett annat lätt
Som är positivt
och givande


Det enklaste och lättaste är att bryta monogamikontraktet
Träffa en ny renare spegel
Tills även den har blivit för repig och smutsig


Jag har haft för få monogamirelationer
Jag har haft för få relationer överhuvudtaget



I den enda längre jag har haft slog jag pannan blodig
Vi hasade längre och längre ner på serpentinen
Sen föll vi
Handlöst


Krasch Bang Krasch





Så

Men

Och

Vad händer nu?
I detta vad-det-nu-är?


Det är förvirrande


Men jag vet ju


Jag kan varken pressa fram det som inte finns
Ej heller stänga av mina sinneskanaler som öppnats upp
För njutning, lust, möte, åtrå


Hur gör man när de rätta känslorna ännu inte bosatt sig
Men på väg att slå rot?
För dig.




Jo


Jag vänder fokus nu


Går bort från kamp
Tänker inte schappa


Då den största utmaningen
Är förmågan att stå kvar och vara en evig beundrare av sin partner och vän.
Ja, faktiskt
av alla människor du möter


Tänk så enkelt
När man slutar jaga det man saknar
Istället ta emot det som finns
Här och nu


Koncentrera sig på
Bara en sak


I ett möte



Det enda jag behöver göra
Är att beundra dig
För det vackra och gudomliga
jag ser hos dig



Varje dag






Kyss

...SENSUALITY!

I can sense it
Something important
Is about to happen
It's coming up


It takes courage to enjoy it
The hardcore and the gentle
Big time sensuality


We just met
And I know I'm a bit too intimate
But something huge is coming up
And we're both included


It takes courage to enjoy it
The hardcore and the gentle
Big time sensuality


I don't know my future after this weekend
And I don't want to


It takes courage to enjoy it
The hardcore and the gentle
Big time sensuality
Sensuality

Big Time...

Jag vet inte var jag står


Just nu




Jag ville upptäcka
Flera olika män
Dansa fridans
Vara min sensualitet trogen
Bli åtrådd
Behagad
Av så många jag ville njuta av
Har man aldrig fått känna sig som en kvinnlig Don Juan
Vill man pröva Gudinnerollen
Det var där jag befann mig
När jag mötte dig



Min hjärtevän





Det skriker i mig
Jag har både skuld och skam inom mig




Framför mig går
En förtappad kvinna
Det är jag




En av alla dessa förljugna skåpsupare
Med framtida älskare i garderoben

Vad säger jag?




Jag som inte ens har gjort något…

Äntligen!

Nu hörde han av sig





Han följer gärna med och äter kräftor

Jag blir lugn

Glad





Nu
Är
Allt
Bara
Bra





Vi talar om vad vi gjort idag

Han har hunnit med en massa nytta förstås





Jag kan inte erkänna
Att jag fällt tårar och väntat på hans svar
Jag hittar på att jag varit sjuk
Därför inte har gjort något vettigt på hela dagen




Jag är en drama-queen
Och min…eh…hjärtevän
Så fantastiskt genuin
Med eller utan frusna kroppsdelar


Nu är allt bara bra


Tills
nästa gång
jag blir
livrädd


Då ser jag åter klarsynt och objektivt
på allt och alla
Då är svart, svart
Och vitt, vitt

Magkänsla

En mardröm



Slår upp ögonen
Hyperventilerar

Vad hände?
Inget egentligen
Men ett tillstånd av skör skräck
Tom avgrund



I en lägenhet
Som delas av fyra
Har vännen ett sovrum
Jag har det mittemot
En okänd kvinna ett annat
En okänd man ett fjärde




Det är morgon
Solen lyser på vår stora altan
Gatuvimmel utanför
Jag är ledig
Öppen för vad dagen har att erbjuda




Man vaknar
Är på väg upp
Ut i köket
Frukoststök
Jag väntar in
Tar det lugnt
Jag är ju ledig
Men de andra är på väg
Någonstans
Jag väntar
Frågar lite försiktigt
De ska än hit och än dit




Jag väntar på vännen
Som ännu inte har vaknat
Jag går in på mitt rum
Klär på mig
Är redo
För att hitta på något kul ihop
Knackar på
Inget svar
Någon, som tar för givet att min vän och jag vet var vi har varandra, säger att han
Skulle iväg på någon aktivitet
Han har inte talat om vad
Inte frågat om jag ville följa med
Inte ens sagt hejdå, utan har försvunnit på två röda
Jag är inte svartsjuk
Men just idag
När jag är ledig
Nu stör mig detta
Det öppna men obestämda förhållningssättet till det som är vårt
Som i praktiken tenderar att bli obestämt stängd



Jag slår mig ner på en stol i köket
Dörren slår igen
Nu har alla gått
Och jag känner mig fruktansvärt ensam och obeskrivligt tom
Det gör ondare än ont
Som om någon skurit upp magen på mig
Och jag får själv sy ihop den
Utan bedövning




Vaknar i svett!








Ledsen

Kryper ihop

Gråter.





Får lite panik





Nej, det här går inte!

Vi kan inte vara vi


Jag kan inte
Jag tror inte på det
Jag känner inte



Sen lugnar jag ner mig
Försöker se
Och förstå



Är jag rädd?
Vet inte. Kanske



Vad var det som drog igång allt detta?
Att han inte svarat än på en fråga om han vill äta kräftor med min familj?
Är jag så känslig för uteblivna svar? Jösses!



Nej, inte bara det




Det saknas något elementärt i vännens och min relation
Ord om det viktiga
Känslor om var vi står
Känslor överhuvudtaget




Ingen av oss vill eller vågar ta upp det
Jag vet att det är avgörande
Men min kraft är tömd




Är jag kär?
Nej!


Vill jag bli?
Ja!


Är jag otålig?
Ja
Nej
Alltför tålmodig i många avseenden



Den som väntar på något gott
Väntar alldeles för länge



Två självständiga glada och positiva människor som har var sitt gott liv

Lika intressen



Mycket prat
Sist om resor
Mycket prat
Men aldrig om det gemensamma vårt
Framtiden är oviss
Öppen
Och det är fint tycker vi båda



Då och då finns den ömsesidiga viljan


För stunder av intim närhet och sökande ömhet
Mysig samvaro på tu man hand
Då är det vi
Då är det ON och inte OFF



Men det räcker inte
åt mig



För däremellan
Inga ord om saknad
Inga ord om längtan
Tomt



En gång blev det snudd på komiskt
Ett sms som slutar med Hälsningar H
Jag föredrar inte bebisspråksvarianter som Kramiz
Men Hälsningar lät inte bara torrt utan kyligt
Jag tänkte nästan svara med ett elegant
Högaktningsfullt Aiyana



Inget riktigt hållbart kitt som binder oss samman
Starkare
Djupare



Varje gång
Blir det som att börja om igen från start
Men i samma skivspår
Vi kommer inte vidare



Jag trodde
Vi kunde utvecklas
I någon riktning
Men nu vi står fast
Det händer inget mer
Det är repeat
Jag kan
Varenda rörelse, gest, beröring
Utantill
Jag vill ha mer och större
Variation
Nej, min startknapp sitter inte där för att den råkade sitta där igår
Jag känner mig otacksam och besvärlig



Jag är inte ute efter vilt, hetsigt och hårt.
Men nära, varmt och sensuellt.





Jag försöker trycka ner. Svälja.

Att jag tvivlar pga den bristfälliga nära kommunikationen om det viktiga

Mitt behov av vackra, ömma heta ord

Att jag blir ledsen av avstånd




Eftersom



Det kan göra för ont att komma fram till
Vi ska inte vara vi



Jag vill inte bli ledsen
Vill inte göra någon ledsen och skrämma iväg



Jag vill mötas
Du är så fin, vännen




Det är därför som allt detta poppar upp i drömmen
Som trollet ur grottan



Jag fattar
Att jag vill fly
Jag borde inte
Välja enklaste vägen nu


Låtsas som ingenting





Sägs och görs inget


Kommer
Detta att
Rinna
Ut


I sanden…





Det är jag redan
expert på.

Prinsen

Ja, nu är det offentligt min prins!

Jag har visst
en slags pojkvän

tror jag

I alla fall enligt andra




För om
Mamma
För två månader sedan blev
Lyrisk

- Det var en otroligt trevlig kille du hade med dig. Honom får du ta med dig när vi ska fira dig





Vännerna på min fest kommenterar efteråt

- Ni ser ut som ett par

- Ni har äktenskapstycke
VA? Tack för den. Hädanefter kommer de kungliga barbiedockorna Vickan och Danne ständigt fladdra in och ut på näthinnan och genom mina drömmar

- Han var skojig

- Han var söt

- Han var rar




Pappa bjuder in honom
till familjekräftskivan på söndag





"Pojkvännen" själv säger

- Vad kul det var att träffa dina föräldrar, så annorlunda mot mina. Jag gillar dem.

- Vilka trevliga vänner du har.

- Du har en mjuk och härlig kropp

- Att du gör så mycket och håller igång, det är det som är så kul med dig






Och jag?



Tycker
om honom



Gillar att
vara med honom



Beundrar
hans sociala förmåga
öppenheten
lusten att resa och upptäcka
världen
nya människor
prova på saker han aldrig tidigare gjort




Älskar
hans
nyfikenhet




Varför tvivlar jag?



På kvällen de dagar vi ses
Som den självklaraste saken i världen
kryper vi nakna
ner under täcket
söker oss mot varandra
håller om
njuter och förenas
håller om
och somnar tätt ihop





Men vad är det för fel på mig?

Varför är jag inte nöjd?






Jag är inte tillfredsställd nog!






Men jag väntar
På Godot



På vadå?



Det skälvande
Det hoppfulla
Pirret



Jag vill ha
Mer
Mer
Mer


Ännu mer
Mycket mer






Jag ser och förstår min intuition
En stark känsla
Men rationaliserar bort


Då talar sinnena till mig




Det är något med doften

Det är något med hans energi

Det är något med kroppen, på vissa ställen av den

Som är tillbakadraget, orörligt, ogenomträngligt och blockerat

Fruset

För alla inklusive honom själv

Trots hans varma kramvilja






Jag kan inte förklara det bättre

Jag känner igen detta

Jag har sett och känt det förr





Det är lätt

Att tänka

Det är jag som är blockerad och avstängd

Det kanske det är

också





När det kommer till kommunikation

Om det intima

Är jag omogen






Blir jag

Förvirrad

Förlamad






För hur gör man?

Hjälp mig!






Men i kroppen och rörelsen är jag rätt fri, avslappnad och medveten
Och mina känslor finns där
Fast behöver inspireras




Det finns ömhet mellan oss
Och jag vänjer mig mer och mer vid det lite frusna kroppsdelarna
Jag hoppas de tinar




Jag håller ju av honom.

Innerligt
Varmt




Men jag vill bli glödande het

Uti själen

Från vårt privata fotoalbum i somras
Se så lediga och avslappnade vi är
utan allas blickar

Kriya-s

På kurs.





Min vän och jag har fått hemläxor.

Jag vet inte hur det går för honom.

Men för mig har det varit.

Komplicerat.

Jag är rätt noggrann av mig.

Och ambitiös. Om jag får skryta.

Vill gärna att saker blir ordentligt gjort.

Hänger mig helhjärtat åt uppgifterna





Att skrapa tungan.

Lät ju lätt.

Men jag visste inte hur många gånger man skulle dra med skrapan.

Eller hur hårt.

Och nu är den.

Röd och skinnflådd.





Gnida tänder och tandkött med salt. Tills tänderna gnisslar.

Verkade inte heller svårt.

Men.

Blev osäker.

Var det inte så att även tandköttet skulle gnissla?

Det gjorde aldrig mitt.

Märkte jag efter en halvtimmes idogt gnidande.

Jag slängde sen en hastig blick in i spegeln.

Upptäckte att jag utvecklats till Drak-Ulla med ett blodigt leende på läpparna.





Men att skölja ögonen med kallt vatten. Kan väl minsta barn klara av.

Jag insåg snabbt. Att jag är ett stort undantag. Som kniper värre än vår intimaste ringmuskel.


Det var precis som den gången när en snygg och mörk fotograf ville ta undervattenfoton på mig i bikini, simmandes bland vackra koraller och exotiska fiskar. Vi försökte ett tjugotal hopplösa gånger. På varje foto skildras antingen en vilt gestikulerande kvinna med stängda ögon, intrasslad i sitt långa svarta hår. Eller också en pågående drunkningsolycka med samma nämnda kvinna kippandes efter andan, med håret samlat men nu snörd kring halsen tre varv och hårt knipande ögon i en förvriden grimas. Då jag tappert äntligen lyckas öppna upp både ögon och mun för en sekund. Glömmer jag alldeles bort att le. Så munnen gapar vidöppet. Kunde ha sett sensuellt ut. T o m porrigt. I bästa fall. Men det såg faktiskt inte klokt ut. Uppblåsbara Barbara är betydligt mer fotogenique än jag. Istället för att ta betalt, skänkte fotografen mig alla bilderna efteråt. Av rent medlidande.


Nu finner jag mig själv stå i badrummet och töntigt skvätta vatten in i ögonen. De vägrar envist att öppna sig. Pseudotraumatisk reaktion kallas det. Tänker att jag ska lura dem. Jag fyller handflatorna. Spärrar djärvt upp ögonen och försöker kasta in vattnet innan jag hinner blinka. Men jag blir visst rädd för mig själv och ryggar reflexmässigt bakåt med ansiktet frånvänt. Det får till följd att halva t-shirten blir dyvåt. Genomskinlig. Och bröstvårtorna drar ihop sig. Som kåta russin. Men Miss Wet känner sig inte det minsta sexig. Bara misslyckad.





Sedan kommer mandomsprovet.


Nässköljning


Jag blandar salt i ljummet vatten i en skål. Häller i handen och ska föra den upp till högra näsborren. Väl där har vattnet redan sipprat ur handflatan. Vad ända in i….? Mina händer är för små. Helt enkelt. Jag försöker igen. Men hinner inte. Vattnet är bara borta när handen når min näsa. Då fyller jag en stor matsked. Drar in allt.


Japp.


Så var det gjort.


Enklare kan det inte bli.






Men hallå?





Skulle inte vattnet komma ut igen? Någonstans? Det verkar inte vilja göra det och jag drar in lite mer vatten. Inget händer. Jag hoppar försiktigt. Jämfota. Upp och ner. Stampar. Åt vänster. Åt höger.

Nada.

Totalmente nada.

Vart vattnet tagit vägen blir ett mysterium. I flera timmar. Fantasin skenar iväg om både den ena och andra kroppsöppningen. Men jag slår bort de allra mest osannolika.

På eftermiddagen i tunnelbanan. Känner jag vattnet gå. Utan förvarning. Jag är inte gravid och ska föda. Men det är väl så det känns. Fast kanske inte just i ansiktet då. Jag blir tvungen att gå av. Folk kan ju tro att jag bär på någon allvarlig smitta. Jag försöker desperat gömma mig på perrongen. Ja, var då? Bakom en stolpe. Tårarna rinner, det droppar ur näsan och jag känner saltsmak i munnen. Småfräser och spottar åt sidan i smyg. Men ler genast då någon kommer fram emot mig. Försöker se naturlig ut. Vill förklara att jag varken blivit lämnad av min älskade eller sett Messias uppenbara sig. Bara att så här kan det bli och se ut ibland. Nu ska vi, mitt våta ansikte och jag, gå vidare, hej.





Lite senare får jag ett sms från vännen:

- Hahaha, min näsa har inte varit sig lik alls sen jag provade.





Verkar ha varit en händelserik dag. Hos honom med.

Grattis!

Det står oss fritt att flyga vart vi vill och att vara vad vi är
Måsen
av Richard Bach *

Det är nu det börjar.

Det känns så.

Livet!

Dagen till ära. Firas med familj och vän på förortskrog med 70-tals meny. Oxfilé med bearnaisesås. Efteråt Dvdfilm och popcorn XXL. Med vännen. I min röda soffa. Mitt huvud i hans knä. Skön natt. Skön morgon. Gröt á la Aiyana. Som han älskar. Sen slappar vi och njuter i några av sommarens kanske allra sista solstrålar. På nudiststrand.

Vilket har varit ditt bästa decennium hittills? Frågar vännen.


Jag funderar.


Svarar.


Det första och det sista. Men jag hade inte varit den jag är idag utan de andra. Jag ångrar inget. Jag mognar långsamt.

0-9 år. En lek. Utan ansvar. Jag var världsbäst. Kunde lära mig allt. Älskad på jorden. I kontakt med universum. Tralalalaa… Flickan i Lilla huset på Prärien springande över ängen med vallhunden i hasorna. Med blicken mot solen.



10-19 år. Allvaret. Saker man måste göra men inte alltid vill. Osäkerheten inom mig tar form. Tvivlet. Pressen. Tvånget. Snälla, söta och duktiga flickan. Ilskan. Tysta protesten. Blomman på hemmets tapet eller familjens hjälte. Kampen. Uppgivenheten. Ångesten. Paniken. Sociala matfobin. Längtan bort. Från denna jord. På riktigt. För feg för att göra allvar av den önskan då. Så kom. Den Stora Förälskelsen. Första och Enda. Sen kärlekssmällen. Förkrosselsen. Som påverkade hårt. Både självkänslan och självförtroendet. Tårar som aldrig ville ta slut. Rädslan för att tappa ansiktet. Stolthet. Strävan mot perfektion. Skicklig i att dölja, trycka ner, förneka. Det som var jag. Längtan ut.

20-29 år. Sökandet. Nyfikenheten. Mot nya mål. Friheten. Brinnande entusiasmen. Modet. Njutningen. Mat. Rödvin. Madrid. Språket. Konsten. Musiken. Sången. Rösten. Dansen. Kreativiteten. Skapandet. Som ett barn på nytt. Inspireras och inspirerar. Men alla vill inte höra på. Uppgivenhet igen.

Hans stora sorg var inte ensamheten, det var att andra måsar vägrade tro på de underbara flygmöjligheter som väntande dem, vägrade öppna sina ögon och se. *

Jag, däremot, smakar och prövar allt kulturgodis jag inte smakat på tidigare. Gör upptäckter. Får insikter. Sedan fallen i de djupa groparna. Svarta sjukan. Teatern. Scenen. Mitt rum. Min plats. Min talan. Känslornas upprättelse i legitim förklädnad. Offentlig gestaltning av mitt inre. Skådespelarkonsten.


Som om.

Jag vore.

En annan.


Allt beröm, all beundran.

”Stark scenisk närvaro där hon förenar humor med värme och djup” ”En mycket intensiv, dynamisk och humoristisk person med rikt fantasiliv….synnerligen lämpad för teateryrket.”

Glädje över orden. Men rädsla för att misslyckas. Spänner upp en fasad. Börjar ge och ge och ge. Men vill inte ta emot. Inte släppa in. Kärlek. Närhet. Stöd. Tröst. Finner en lösning. Tar emot någon som vill ge och få och ha. Men som jag mest vill rädda och förändra. Vi kallar det kärlek. Det är. Konstgjord andning. Levande död. Uppbrott. Allt rasar. Inget jag bestämt utifrån huvudet vill gå som jag vill. Människor har inte gjort som jag velat att de ska göra. Ger upp. Förgiftad TörnRosa somnar in.

30-39 år. Vaknar. Fortsätter några professionella teaterår.

”Gudomligt begåvad” ”Den här tjejen måste vara född på scenen”

Men vart tog lusten vägen? Känns som upprepning och tvång. Var det inte mer än så här? Paus. Återhämtning. Frankrike. Andning. Rörelse. Röst. Söker hjälp till självhjälp. Som fungerar bra som rannsakning. Men sämre som livsideal. Liknar mer än tvångströja. Blir dock överväldigad till en början. Sen dogmatisk. Gör en clash av allt jag hittills hört i mitt liv. Envisas en kort tid med att vilja fastslå vissa idéer, principer, normer och konventioner. Som de rätta att följa. Otaliga gurus ord. Inför mig själv. Och i fanatisk mission till andra. Men jag släpper det. För vänta nu. Vad vet mästare hit och präster dit om mig? Vad vet jag om andra? Och vad är en rörelse värd? En gemenskap? Som inte tål att ifrågasättas? Som bakbinder sig själv. Hur kan jag vara så tvärsäker? Vem är jag att sätta mig till doms över någon annan? Lämnar denna flock som vill hitta alla svaren i sina problem som en orsak till att inte kunna leva fullt ut. Som fastnat i övertygelsen att bara de fortsätter tro på programförklaringens konstruktion så fungerar det. Om det inte gör det så är det din egen misstro. Din egen rädsla. Du som inte kämpar tillräckligt. Ditt fel. Inte programmets. Skyll dig själv. Det är du som är sjuk. Hur ska du klara dig utan oss?

NEJ!

Jag köper det inte! Jag är långt ifrån maktlös. Mitt liv är inte ohanterligt. Och jag är glad över mitt intellekt. Som tar mig ur detta. Överlämnar mig till livets goda istället. Försoning.

Och DÅ!

Kan jag inte förlora längre. Kan bara vinna. Mig själv. Acceptans. Det är varken bra eller dåligt. Det är. Jag är. Allt och alla är. Lev och låt leva. Här och nu. I njutning. Inget är för evigt. Jag tar mitt mod. Söker nytt. Nya vägar. Ny världsdel. Nytt språk. Men med en förändrad, mer jordad styrka, glädje och nyfikenhet. Skalar av. Klär av. Rensar ut. Gör mig av med. Det jag inte behöver. Inte vill ha. Men ställer en dörr på glänt. Lyssnar på kroppen. Min kropp. Som väljer och väljer bort. Dansar. Andas. Skriver. Intensiv och vaken. Hungrigt suktande. Sugen. På det okända. Det som pirrar. Inombords ett aktivt energiskt men mjukt lugn. Kattens känslighet. Lejonets kraftfullhet. Bådas smidighet. Spinn och morr. Koppla aldrig en katt. Stäng aldrig in ett lejon. Förstår. Inser. Bejakar. Jag väljer faktiskt mitt eget liv. Mina egna begränsningar. Mina risktaganden. Ingen annan. Välkomnar de innersta drömmarna att bli min verklighet. Självtillräckligheten krymper. Tillgivenheten växer. Det går inte att leva för mycket. Bara för lite. Och lite skråmor och ärr har väl ingen dött av…

40 år! Här står jag nu.




Flickan förenad med Kvinnan.

Med solsken i blick.

Förväntansfull, trånande, lekfull, kåt.

På äkta möten i livets dans.

Jag är en ros

En Solros

Jag är Aiyana

Vem är du?

Vad kommer du ifrån?

Vad är din innersta dröm?

Vad händer när du och jag blir VI?



Ska vi dansa och se?

* Måsen -
Berättelsen om Jonathan Livingston Seagull
av Richard Bach
http://www.boksidan.net/bok.asp?bokid=2659
http://www.kanalen.org/bok/rec.php?id=1149

Händelser i hemmet

Glömt handduken?


Dumt!




Är du en tidsoptimist och ständigt on the edge?


Livsfarligt!





Man ska INTE. Glömma ta med sig handduken in till badrummet.


Man ska INTE. Vara ute i sista minuten till ett möte och hetsigt rusa ut från samma rum. Näck och genomvåt med droppande hår för att hämta ett nytt frottébadlakan.


Man bör framförallt INTE. Försöka trippa som en tomtenissa o c h springa sjumila som en annan löpare från Kenya. På samma gång. I tron att det blir mindre blött på golvet då. Gå och inbilla sig att man efter fyra veckors baletträning. Visserligen hård och intensiv. Redan är en prima ballerina. Högmod straffar.



Det är mycket man inte borde. Men gör ändå.



Som en som aldrig lär sig läxan. Halkar jag i övergången mellan hall och sovrum. Åker kana och faller med en duns. Och finess. Och akrobatisk finurlighet.


Ena benet flyger in under sängen. Det andra hamnar i en besynnerlig men fantastisk vinkel utanför. Vad blir titeln på detta konstnärliga verk, månntro? Denna performance. I övrigt ligger jag raklång på glatt parkett. I en ytlig vattenansamling. I bara mässingen. Hinner känna en smärta i rygg och bakhuvud. Ligger kvar en stund. Småfunderar.



På det här med benskörhet.



Tänker ödesmättat att där bröt jag nog lårbenshalsen. Och ryggskott har jag ännu inte fått njuta av. För att inte tala om nacken som känns ur led. Varför inte slå ihjäl både två och tre flugor i en smäll. Ge dominoeffekten ett ansikte.


Börjar skratta åt min situation. Minns Karins uppmuntrande replik till långtidssjuka Inger i En giraff i fjällen. Inger som är både halvförlamad och har skört skelett. Men leende hasar sig fram överallt på sin krycka. Som förövrigt är en sopkvast.

- Gå nu inte och ramla Inger, du blir bara plockepinn!


Sedan reser jag mig upp. Lätt blåslagen. Men vill inte pjåska. Har ingen att pjåska för.

Då kan det vara.



For whom it may concern, d v s alla oroliga därute:

Jag får antagligen ett blågulgrönröttlila märke. Jättelikt! Gratis tatuering! Med abstrakt motiv. Sträcker sig söderut från korsrygg mot vänster skinka och ner. Norrut strålar smärtan i alla möjliga och omöjliga riktningar. Jag har svårt att ligga bekvämt i sängen. Jag har ont. Jag har sett ålderdomen i vitögat. Vet att jag inte får pension. Beslutar därför i sann fakiranda ignorera all smärta och jobba på ändå. Sjukskriva sig?


HAHAHAHAHA


HA!


Hur ska jag då få råd?





Med en rollator.

Saker som sker

Plums!

Där bestämde sig mobilen.



För att ha lite lattjo och dyka ner i den ospolade toaletten. Jag stirrar ner. Jag stirrar på Elna, 97. Jag stirrar ner en gång till. Som jag vore blind och döv och både såg och hörde fel. Kan ju ha dagdrömt. Jag passar även på att stirra, nu desperat, på min inkommande kollega som frågar om vi är färdiga snart. Tystnad uppstår. Jag pekar neråt avloppstrakten. Han kastar ett öga. Småler. Elna undrar försynt om något har hänt.


Inget alls, försäkrar jag kvittrande. Tvärtom, vad jättebra att du äntligen fick ur dig din förstoppning, Elna. Allt på en gång. Vad skönt! Jag trodde aldrig det skulle ske idag.

Jag trodde aldrig heller att mobiler lever sitt eget liv. Inget hellre önskar än att sätta dig på prov i lagen om alltings jävlighet. Funderade ett ögonblick på om jag skulle spola och låtsas som ingenting. Men jag är plikttrogen.

Nej. Jag har inte gått den 4-åriga universitetsutbildningen i hur man fixar de boendes toalettbesök och samtidigt har arbetets larmtelefon i beredskap i magväskan. Utan missöden. Kanske borde sända in en ansökan. Ej heller hur man bör gå till väga när missödet redan skett. I uppfiskandet och återställandet av tekniken. Men nu blev jag autodidakt. Kvinnor kan. På möjligheternas spännande arbetsplats.



Behöver jag tala om


Att.

Det var fruktansvärt stimulerande och hemskt utvecklande. Att torka telefonen ren efteråt. Fick nytta av alla mina talanger. Jag övat upp. I noggrannhet, envishet, tålamod. Och inte minst. Förmågan att uthärda.

En toalettrulle och en desinfektionsflaska gick åt. Tror ni mobilhelvetet tackade mig? För min omsorg.

Näheehääääeeeeeedåå!

Bara blinkade håglöst. Hickade, slocknade själviskt och dör sen av alla kallsupar den troligen fick ner i batterilungorna. Lämnar mig i sticket med mina förklaringar inför chefen.

Och SIM-kortet. Inte ett dugg bättre. Men gör för första gången skäl för sitt namn. Crawlar hjälplöst omkring i brun sörja. Kände väl att hon fick in ett flyt. Go with the flow. Eller. Hur man nu säger. Ger sen helt sonika upp.


Ingen Esther Williams där inte.

Äckligt.

Var ordet.

Tajming

I den Svarta Guldstaden.

På dansgolvet.

En man.

Kommer farande från ingenstans. Med festkameran i handen.

Mörk.

Snygg.

Söt.

Ung som lammet.

Varm blick och med exakt samma energifrekvens som jag.

Stannar upp. Ser mig i ögonen. Tar en bild. Men släpper kameran. Går milt men bestämt fram. Håller mitt ansikte med sina varma händer. Som vore jag en skatt han funnit. Deklarerar hur underbar och oemotståndlig han tycker jag är. Inga verbala geniförklaringar. Bara enkla. Som uttrycker hans direkta. Känslor, upplevelser och förnimmelser. Av min varelse. Om vad han vill. Med mig.

Nuets äkthet.

Läser av min respons. Inväntar. Följer min rytm. Min rörelse. Min andning. Minsta åtbörd. Minsta andetag. Han är min spegel. Stadigt, innerligt, ser hans svarta in i mina svarta. Jag ser hans djupaste önskan. Känner min egen källa av åtrå. Han väntar någon sekund. Kindpussar mig. I mungiporna. Håller handen på naken hud mellan top och kjol. Den andra förs till ryggslut och jag vill både svanka och trycka mig emot som en katt av beröringen. Han kramar mig. Håller om. Mjukt. Sensuellt. Erfaren i hantverket, trots sin ungdom. Drivande. Hängiven. Aldrig tvingande. Men längtande och ångande av lekfull lust.

Och i precis rätt ögonblick.

Likt en komiker med känsla för punch lines.

Eller en lyhörd musiker som vant men känsligt vet när han ska växla ackord.

Stjäl han så.

Våt. Ömsint. Sugande. Lekande. Törstig. Hungrig. Lång.




E V I G




Varm tunga och sköna, fylliga läppar som jag älskar. Smak av exotisk frukt. Ren och skär njutning.


Där har vi den. Just då. Gör han allting rätt. Är jag mottaglig. Öppen.



Just då.


Stannar tiden.






Magi.

Flyg!

Tänk om…



… jag hade utnyttjat mina tillåtna 90 turistdagar till max

… det franska bolaget hade behållit sina låga priser

… den franska besättningen hade haft charm och hyfs




Alla faktorer.

Alla val.

Som tillsammans avgör.




Tänk om. Allt detta.

Ja, då hade jag gått ombord på flight AF 447.




I stället väljer jag hemkomst tre dagar före. Vill landa i min takt. Före plikternas början.


Jämför intensivt alla de stora bolagens priser. Gör trist upptäckt. Fransoserna har haft mage att upptaxera. Vid lågsäsong.


Hrmf!


Dessutom. Minnet av mallig nonchalans som yrkeskonst och närmast obefintlig service av nyss nämnda folkslag. Bestämmer mig resolut för att byta ut fransk snorkighet mot engelsk hövlighet.




Och plötsligt…


Allt
Så
Ofattbart
Ohyggligt
Tragiskt.

…att jag saknar ord.




Men ur katastrofens faktum bekräftas min livshållning bara ännu mer.


Att oroa sig är inte nödvändigt. Vissa frågor får aldrig svar. Varken före, under eller efter. Vissa saker rår vi inte över. Säkra val, försäkringar, garantier till trots.




Livet och döden spelar lite som det vill.




Därför.



Njut så ofta och mycket du kan. Av just det Du njuter av. Vänta inte. Leta inte reda på livets mening. Gör Ditt liv meningsfullt. Värdefullt. Rikt. På ditt sätt. Utan andras mallar. Nu.


Jag tänker sträcka ut mina vingar och fortsätta flyga. Inre som yttre resor. Alltid. Tills någon anser det är dags att hämta mig till andra sidan. På vilket sätt avgör inte jag.





Emellertid.




Man kan kanske.

Man bör nog.

Man är skyldig att.

Medan fötterna ännu vandrar på jorden.

Låta ens högt älskade föräldrar.

Få veta efter en flygtur, När?

Hur?

Att!

Man har landat på marken.

Väl och hel.





Fy på mig!


Som lämnar gamla i oro och ovisshet.




Älskar er!

I Kärlekens Fotspår

Uma noite, eu tive um sonho,
Eu caminhava pela praia, lado a lado com o Senhor, deixando uma dupla pegada na areia,
a minha e a do Senhor.

Veio-me a idéia – era um sonho – de que cada um dos meus passos representava um dia da minha vida. (…)
Mas observei que em certos lugares em vez de duas pegadas, havia apenas uma.


Então, dirigindo-me ao Senhor, ousei repreendê-Lo:
“O Senhor nos havia no entanto prometido de estar conosco todos os dias!
Por que não cumpristes a vossa promessa?
Por que me deixastes sozinho no pior momento da minha vida?
Nos dias em que eu mais precisava da vossa presença.”


Mas o Senhor me respondeu:
“Meu amigo, os dias em que tu vês uma única marca de passos sobre a areia, são os dias em que Eu te carreguei.”


Trechos de “Passos sobre a areia” de Ademar de Barros, poeta brasileiro





En natt, hade jag en dröm.
Jag gick längs stranden, sida vid sida med Herren, och lämnade dubbla fotspår i sanden,
mina och Herrens.


Det gick upp för mig - det var en dröm – att vart och ett av mina fotspår representerade en dag i mitt liv. (...)
Men jag lade märke till att på vissa ställen, fanns istället för två par fotspår, bara ett.


Då vände jag mig till Herren, djärvt anklagande.
"Oh Herren, du hade ju lovat att vara med oss varje dag!
Varför höll du inte det löftet?
Varför lämnade Du mig ensam i mina livs svåraste stunder?
När jag behövde Dig som mest."


Men Herren svarade:
" Min vän, de dagar du endast ser ett par fotspår i sanden, var då jag bar dig.”

Utdrag ur "Fotspår i sanden" av Ademar de Barros, brasiliansk poet
Tolkad av Aiyana

Källa: http://www.airfrance.com/
Press release - Archbishop Of Paris Press Release - Paris, 05 June 2009

Not: Diktens verkliga författare är dock fortfarande okänd. Flera versioner förekommer. Liksom ett antal självutnämnda upphovsmakare

União

Avslut ger utrymme för nystart.



Eller…



Det går någon dag. Djup olust. Mitt fel. Vad har jag gjort?

Å

å

å

n

g Vill typ krääkas

e

s

t

Som vore jag en slaktare av köttets lust. En kapare av fallosar.




Men hur är jag funtad?


Borde veta bättre. Att det inte alls är så.


Men.


Kan inte hjälpa.




Övergivenhetskänslan vräker över mig. Samt att jag borde straffas till evig ensamhet om jag inte slutar misstro och döma män.

Känner också.

Växande värme.

Till honom.

Som är alldeles sann.

Hur konstigt det än kan låta. Saknad. Oerhörd. Från hjärtat. Som gör ont. Ledsen. Att vi ska skiljas. Längtan efter de varma händerna. Åk inte. Stanna. Vill hålla om. Kramas. Bara det.


Vild, hoppande glädje i mitt bröst då jag ser honom Den sista kvällen som hela gänget samlas innan var och en drar mot vidare färder eller hem. Och Nadine, den lilla äktenskapsmäklerskan med de svarta och observerande ögonen begriper på en gång.

- Ni ser ut som ett par. Är ni kära?

- Mjaneejeea, säger båda i kör. Och hans axlar åker upp i ett vet ej.

- Kyss varandra! Vi rör oss inte, men jag håller en hand på hans lår.

- Gör det då!

- Snälla!

- Jag lovar, tjatar hon.

- Jag ska inte titta. Nadine håller händerna för ögonen. Men fingrarna spretar.

Jag är fångad i min längtan efter sams och förening. Värme. Befrielse från skulden jag pålagts. Av mig. Närhet. Hans. Jag hör min kurskamrat beskriva våra kyssar som passionerade. Nadine ser rörd ut. Själv är jag som förlamad. Jag följer med. Jag vill. Sant. Men det är inte ömsesidig passion. Det är ett försök att leka passion. Ingen ser det. Men jag står utanför. Flyger bort från min kropp. Ser allt utifrån.

Ändå så nära ett ärligt försök…

Och vart kan vi gå sen? Båda bor nu i familj. Gemensam vinglig vän vill i yran erbjuda sin lägenhet och själv sova på stranden. Vi tackar vänligt nej. Hoppar ur taxin. Kysser varandra i varje gathörn. Skönare nu. Faktiskt. Jag börjar hänga med. Ikapp. I åtrån. Vi hör samman. Och. Som två tonåringar smyger vi in till honom. Upp för trappan. Till terrass.




Och natten…


…fortsätter under bar himmel. Med de höga bergen och palmerna runt om. På vackra träskivor som gnider sig mot mitt nakna ryggslut. De långa svarta hårslingorna. Faller ner i poolvattnet. När vi äntligen tar emot varandras kroppar. Möts.

Och stjärnorna de gnistra och tindra.



Och Jesus högt upp på berget i vit gestalt. Upplyst och stadig i den skånska betongmyllan. Håller sina vakande, lugna uträckta armar över oss.

Jag tror han ler.

Tala med kärlek

Ok.



Varma händer.


Kan väcka mig.


Vill min kropp ha.


Alla män som tar i mig på rätt sätt. Oftast de män som naturligt tar i andra. Oavsett kön. Dessa har hittat EN nyckel in till mig.




Fast.


Först förstår jag inte.


Varma händers betydelse.





Jag är i främmande land.


Men möter en svensk man.


Fel. Säger min hjärna.


Ska jag njuta och förlusta mig, ska han vara en invånare från detta land.



Min kurskamrats flickvän vill prompt tota ihop mig med en äldre och till min djupa förvåning intellektuell sådan invånare. En sällsynt raritet i detta dansens, kroppens och musikens näste. Varm och intressant person. Onekligen. Spännande diskussioner om allt. Språket attraherar i synnerhet.


Unge svensken ligger i lä. Kan inte tala det inhemska språket. Ignorerar honom. Fullständigt. Sänker honom till långt under jordytan. Ger en blick som säger Aldrig.


Unge svensken är lika glad ändå. Ler. Och lägger sin varma hand på min axel. Han gör så. För han är sån.


Jag reagerar omedelbart. Drar mig undan då han inte passar in i min regi. Just nu. Och alla försök till verbala närmanden dräper jag med tydligt fysiskt avvisande. Ger tysta, korta svar.


Det stör honom inte


Inte mycket gör det.


Utan ett uns kunskap om landets språk, talar han med alla. På svenska! En omöjlighet. Men han äger.


Inga hämningar.


Ingen blygsel.




Vem är han?




Jag går ut med den intellektuelle. Som skickar poetiska sms. Om min djupa blick och lockande leende. Jag får återigen höra min liknelse med artisten Björk. Får mycket uppmärksamhet och stimuleras av hans intelligens. Men alltför många möten blir inställda.


Det antingen regnar. Han jobbar. Eller har somnat. (!) Jag börjar gäspa i väntan. Anar maconhans dimmiga inverkan i den mycket vänliga, lediga men lite sömniga stilen han har. Närvaro därborta i en annan värld. Inte hos mig. Kan faktiskt inte ens tänka mig att kyssa honom. Slicka avgasrör är inte min bag.


När jag för tredje gången saknar ett uteblivet sms-svar på den enkla frågan om var vi ska ses, tar lusten slut att dejta. Herr Sengångare får ju ta och skärpa sig. Tiden för bäst före datum har gått ut för länge sen. Antingen är man hungrig. Eller också slaggar man siesta.


Beklagar mig för den unge svensken. Som fortfarande har varma händer. Jag slutar protestera. Låter de stanna där han lägger de för tillfället. På axeln. Runt nacken. Längs ryggen. Om midjan. Samt omsluten kring min hand.


Det är hans sätt att tala. Tänk om han är massör.




Men jag har fler lås att öppna. Jag är som en rysk docka. Öppnar du en finns det ännu en därinne. Den innersta når endast vissa personer. Få män.


Vi roar oss en hel kväll. Har kul. Han är lättsam. Öppen. Social. Nyfiken. Glad. En god person. Jag vänjer mig vid hans handpåläggningar. Det är bara värme. Känns tryggt. Inget annat vill jag.


Så kommer det.



- Vill du kyssa mig?


> Poff! <


Vänta nu.


Kvinnor! Hur låter det i era öron?


Jag kan inte svara ja. Ej heller nej. På en sådan fråga plötsligt ställd av någon. Jag än så länge räknar som enbart vän. Om än god.


Jag tillåter mig inte nejrätten. Eller ber om väntetid.


Kan t o m sträcka mig till att säga att talorganen mina har problem att formulera orden tackar som frågar men nej tack vid sådant, för mig, så totalt oförberett påhopp.


Det är en skicklig fråga som vänder på steken. Tvingar mig att ta ett aktivt beslut. Nu. Inte sen. Jag sätts en bit ur balans. Av förförelsen. Av projiceringen. Undrar om jag omedvetet har velat kyssas med honom eller sett sugen ut. Borde inte le så mycket.


Stress. Känner så.


Är det bra för lusten? Attraktionen? Vet inte män om att man inte ska stressa en kvinna?



Om han sagt:


- Jag skulle vilja kyssa dig


Då är det han som vill och står för det. Och frågan lämnas öppen. Till mig.



Men nu. Ett schackdrag. Ett pokerinsats. Taktik. Erövring. Fast ändå inte.


Här uppstår förvirringen.


Varma händer bra. Dock, kyssfrågan har inte uppstått i mitt huvud än.


Men ok.


Vad vet man innan man prövat?


Jag gör det. Jag känner varken att jag vill eller inte vill.


Men gör det.


Väntar. Att något mer ska kännas.


Nähä.


Besvikelse.


Kysser mer.


Men känslan uteblir.


När vi hamnar i sängen. Plötsligt Flaschback. 10 år. Det handlar om hans lust. Den är central. Brådskande. Inte min. Jag är fullt upptagen av att underhålla hans njutning emedan jag förtvivlat letar efter egna ”rätta” känslor. Han talar till mig med berömmande ord som säger att jag är duktig. Det är tyvärr avtändande. Att jag duger för honom. Att jag borde känna tacksamhet. För att han vill ha mig. Inte ett själars möte.


Förmodligen en extremt förvriden negativ tolkning från min hjärna. Av något som kanske kunde bli fint. Men hans ordval. Det tar stopp i mig. Det är hans lust jag bekräftar, besvarar. Men jag ber inte om uppmärksamhet på min. Får panik.


Så.


Då var jag där igen alltså. Ett förförelsespel jag bejakar och bekräftar. Inte för att jag till hans lycka faller. Utan för att jag inte vill se honom misslyckas. Vägrar konsekvent att tro att det existerar män som klarar biffen. Hela vägen. Till min lust. Till min njutning. Man måste hjälpa dem att tro på sig själva. Att de är duktiga. Att spelet fungerar. Men jag luras ju då.


Jag har två vägar.


Antingen är jag tyst och fortsätter. Som jag gjorde då.


Eller också avbryter jag.


Jag avbryter.


Lämnar ingen orsak.


Jag säger nej.


Det accepteras.


Men det är i dagarna efteråt. Det blir konstigt. Igen. Jag beter mig snällt.


Vet ni att när man är snäll kan det i bästa fall betyda ren kärlek.


Men det kan lika gärna vara ett sätt att hålla ev ilska på avstånd. Eller av rädsla för att överges. Stötas bort. Avskys. Såra.


Går med på kyssar som inte känns något. Igen. Vad håller jag på med? Hoppas på att han ska bli mätt och nöjd. Han vill mer. Men vad är det för fel på mig? Tala kvinna! Bryt! Säg stopp! Säg Nej! Vad som helst. Sänker ögonlocken i försöket att undvika blicken. Tittar upptaget åt sidan. Tycker jag är supertydlig nu. Han fattar. På sitt sätt. Vad annat ska han tänka. Jag borde doktorera i kommunikation.


Herregud!


Jag har fått honom att tro att jag är en blyg viol. Så fel.


Att jag behöver förlösas. Av just honom. Ännu mer fel.




Rensa luften. I en stad med avgaser.


Rensa luften. I en relation med otydliga signaler.


Behövs ibland.


Jag går och drar på det. Tror inte jag kan. Rädd för reaktionen.


Men jag kan och lyckas.


Guldstjärna till mig.



Vems tolkning av en påbörjad relation är rätt? Om var vi står nu, liksom.


Den som tog initiativet?


Den som följde uppmaningen?





Under samtalet.


Han förväntar sig inget, säger han.


Nähä. Men.


Allt tal om Vi, är förvirrande.


Jag vill inte påbörja något som inte känns rätt. Får svaret: Vi har redan påbörjat.


Jag är gärna vän med dig och vill fortsätta umgås som vänner. Jag tycker om dig. Mycket. Får svaret: Det är svårt att bara vara vänner när Vi redan känner en attraktion som inte går att stoppa.


Nej, käre man. Vi sitter inte ihop. Ta ansvar för din bit. Men lägg inte över den på mig. "Blanda inte in mig i vårt!" Vad säger jag? Menar. Handlingarna är bådas. Känslorna är dina. Jag är inte där du är. Ännu. Men jag avundas din känsla. Som jag gör. Vad jag önskar att så vore.


Att. Det ska vara så infernaliskt svårt att tala ärligt med kärlek. Med respekt. Utan att kritisera och förstöra den andres lust. Riskera att stänga alla dörrar.


Men nu förstår jag. När ordet attraherad väl har yppats från en av oss.


Ja, nu vet båda.


Att. Det är han som vill. Inte jag. Det är han som är attraherad. Känner. Inte jag. Ännu.


Jag vill och måste få vila där.



- Det är synd. För du har mycket att ge, säger han innan avsked.







Efter samtalet.


- Aaaaaaaaaaaah!


Nu känns staden som en nyklippt sommaräng.


Jag lägger mig där. Andas djupt.



Fri.



För kommande njutningar.



Att säga helt och fullt JA till.

Lust

Varma händer.



Mjuka läppar.



Len tunga.



En mans bästa verktyg.



Jag behöver med mild bestämdhet och ömsint vildhet dras in i den erotiska världen. Jag rycks lätt in i vardagens alla bestyr och andra roliga intressen jag har, annars. Har förmågan att skämta bort och slingra mig undan den mest flirtiga invit.


Men. Jag tycker om min kropp. Blygs inte. Jag tycker om. När någon annan tar i mig. Och behandlar den först varsamt och smekande. Sen med lust och åtrå. Då blir jag extra kåt. På livet.


För plötsligt. Utomhus. Syns alla färger. På vägen mot tunnelbanan. Vadå grå vinter?


Kvällen efter kvällen talar jag med en kollega. Som tycker att massage är töntigt. Jasså, varför då? Har du prövat att få? Nej, sånt behöver inte han. Han har ju inte ont eller något fel i kroppen. Vad tror jag egentligen? Är det så här man gör då? frågar han och masserar på skoj min högra axel.


Akta dig, tänker jag. Jag är precis uppladdad…det behövs inte mycket…


Plötsligt ser jag att han är man. Om än rätt ung. Jag ser att båda jag jobbar med är män. Och alla skulle kunna vara potentiella... Skakar på huvudet, nej, hur tänker jag? Vart ska det här sluta?


Men det är så här jag är programmerad. Män har man inte till något särskilt. Dom finns inte.



- Aiyana, gör något på egen hand. Du får mycket roligare. Typiskt män! Att inte kunna ditt och inte förstå datt. Att ofta tänka si och jämt göra så. Sen, vissa män, de vill bara en sak.


Jaha, mamma, men vad tror du jag vill då?


Mellan pappa och mig står hon som en sköld. Skyddar oss. Från varandra. Vill väl. Vill bespara mig besvikelsen. Och honom den ångest mina kärleksbegär tydligen åsamkar honom.

Eller jag vet inte.


- Stör honom inte. Bry dig inte om att han inte har tid för dig nu. Han mår dåligt. Är trött. Är stressad. Men. Strunta i honom. Han menar inget illa. Han förstår inte. Är ledsen. Deprimerad. Sjuk. Kan inte. Vill inte. Ja, se karlar. Hopplösa.


Kära mamma. Jag har en undran.


Om inte den första man jag lär känna vill röra vid mig. Inte förmår att krama mig. Är frånvarande. Upptagen. Hur går det ihop med att han, som du säger, älskar mig, saknar mig? Jag vet det. Men inte min kropp.


Klapp på huvudet gills inte.


Hur ska jag veta att jag har en kropp? Att det inte är något fel på den? Något som katten släpat in? Jo, jag dansar. Jag springer ibland. Och går mycket. Duschar länge. Men hur ska jag kunna höra när kroppen behöver beröringen? Nu är jag orättvis. Självömkande. Du, mamma har gett mig den fysiska kärleken. Massor. Och alla hundar genom åren. Fortfarande låter jag alla djur jag möter röra vid mig, nosa på mig och jag nosar på dem, rör vid dem. Eller barn. Och mina väninnor kramar jag gärna. Kramar män också. Jo. De som vill. Men. Ändå.


Med vissa vuxna män blir det ibland komplicerat. Något annat kommer in. En längtan efter något mer. Som den mannen inte har kunnat eller velat besvara.


Då försvinner jag. Gör mig osynlig. Vill inte besvära. Uttrycker ingenting.


Men äts upp av en svartsjuka och kontrollbehov jag funnit lite malplacé. Eftersom jag enligt programmeringen ju inte bryr mig alls ifall han inte har tid för mig. Han är dålig för mig och jag kan klara mig utan honom. Ju.


Förvirrande känslor för mitt förnuft. Och. Jag försöker trycka ner.

Det sägs att så som barnet anknyter till föräldrarna, så anknyter man till sin framtida relationer. Jag vet ibland inte hur man knyter an till män.


Min längtan finns inte. Är inte legitim. Eller för stor för att någon ska orka ta emot.


Många år har detta mönster varit aktuellt.


Så jag vände på det. Blev likgiltig. Upptagen. Utvecklade min självständighet. Lät han bli den känslomässigt övergivne och jag oförstående.


Oförstående inför mig själv.


Jag känner inget. Vet inte vad som är bra eller dåligt. Men gör vad du vill. Jag kan läsa en bok under tiden.


Oförstående inför honom.


Va? Har män känslor? Dom trampar jag på. Utan att förstå hur och varför. Mer än att det måste vara mitt fel. Jag är säkert inte lyhörd. Inte skärpt nog. Har opassande humor och skratt. Inte tillräcklig. Jag.


Mitt fel! Försöker rätta till. Honom. Försöker förstå. Honom. Vara till lags. Bekräfta trots att jag inte känner. Blir allvarlig.


Fast hur fick jag ihop den ekvationen? Att det mesta hänger på en person? Att det är mest mitt fel? Eller mest hans?


Det är ju inte sant.





Jag vill tro.



Jag hoppas.



Att det håller på att brytas.



Att det håller på att lösas upp.



Alla trista mönster.



Dags att begrava.



Tack vare en varm och tjänstvillig man. Jag själv söker upp. Med mild blick. Sköna händer. Mjuka läppar. Len tunga. Som letar sig in i mitt allra heligaste. Dricker mig. Om och om igen. Som utan spel för mig in i självklar erotik. Han är kärlek och längtan och kåthet i ett! En av de få som bryr sig om att kvinnor har en yoni. Hennes bästa vän.


Man kan säga att den är hans hobby. Favoritssysselsättning för nöjes skull. Bilmekanikern som älskar att meka och jublar inombords när motorn går igång. Men det är själva mekandet, omvårdnaden som är poängen. Målet är inte att köra bilen. Om ni förstår.




Jo, systrar. Sådana män. Sådana själar finns.




Han är ingen dröm. Han är verklighet. Ömsint och varm.




Min yoni är inte van vid denna uppmärksamhet. Kanske reagerar jag lite för snabbt. För att jag ändå tror att min yonis reaktion är förväntad till förmån för hans lust. Jag har ju utvecklat extrema känslospröt för outtalade förväntningar. Som jag vill infria. Undrar. Är det samma hjulspår igen? Hinner tänka. Att nu tillfredsställer jag honom. Men slår bort.



För det var hemskt vad det är synd om mig nu då. Nej, men det går inte längre att hålla på och värdera och dela upp så där. Givandet och tagandet.



Jag vill ta emot gåvan som är i nuet. Så gott jag kan.





Man är två.





Som möts.





Bara vara nu.





Reflektera sen.



Så.



Han, min lärare i njutning, inleder med trygg massage. Av hela min kropp. Den känns dock inte så lång. För så fort han vidrör min yoni med sin lena tunga stiger jag in i mitt rus. Innan jag vet ordet av är vi som två älskande. Jag slår mina ben runt om hans midja. Försöker med tårna få av honom shortsen. Lyckas inte. Han gör det själv. Och vi är två nakna lustfyllda kroppar. Det är rinnande kön. Våta lakan. Varm andedräkt och saftiga kyssar. Hans heta, lekande fingrar och vilda, lena tunga. Inne i mig. Svett på hans rygg. Stigande hunger. Och lust. Sexuell dans. Och jag har rött märke i pannan då jag måste ha slagit den i sänglampan vid byte av ställning. Vill ha honom i mig. Men vet att det inte är avsikten. Känner också att ökar vi nu blir det så i alla fall. Avstår. Det är ändå som om...


Efteråt konstaterar jag. Att. Det är en bit kvar innan jag släpper mig helt fri. Menar. Öppnar och tar emot på djupet. Ger av hela mitt register. Hängivelse i såväl själ och ande som i kropp. Men det är ljuvligt skönt och en fantastisk början på friheten.



Jag håller på och lär mig.



Och jo.



Jag vill, mamma. Jag är som vissa män som bara vill en sak. Njuta. De borde fler vilja. Och göra.


Ofta.



- Var försiktig, Aiyana! Händer det dig något vet jag inte vad jag ska ta mig till. Du är vår enda dotter.



Man kan inte leva försiktigt.



Man lever eller så överlever man.





Jo, det finns en risk.





Att jag inte nöjer mig.


Med småsmulor längre.


Att jag blir omättlig.





Jag tar den risken.






Min yoni är öm. Berusad och bakfull. Måste vila upp sig. Ta igen sig. Vara ifred.


Andra delar av min kropp behöver samma uppmärksamhet. Samma värme.


Och.


Jag behöver mer tid. Längre transportsträcka. Frihet från alla måsten som plötsligt kan uppkomma. Jag eller mannen jag möter får heller inte vara på väg till något annat. Varken i huvudet eller fysiskt. Då försvinner närvaron. Då bryts energin. Magin. Får förtydliga det nästa gång. Intensitet är inte samma sak som intimitet. Den sköra. Där närhetens alla nyanser finns.

Det finns ett före. Ett nu. Ett efter. Som bör hanteras varsamt.


För handlar det om en stor kopp varmt te man njuter av utan att titta på klockan? Eller instant coffee?


Min eld som väcks upp är oregerlig. Brinner åt alla håll. Och upp. Blir till varm aska.


Men det är den aldrig slocknande glöden. Jag vill åt.


Den vilande elden. Som består. Uppstår. Vilar igen.


Så om jag inte drar igång alla växlar på en gång. Och har för bråttom att svara med min kropp. Hinner anden med också.




Ska inte brinna upp. Ska ta det lugnare.



Men med samma fokus.






Min njutning.

Delírio

Dá o seu gosto de desejo - Ge av din åtrås lust


Delírio

Dá o seu gosto de desejo
Dá os seus olhos de menino
Sem regra ou comprometimento
Sem se importar com que for vendo


Nossa sede de liberdade
Eu quero é dançar da forma que me der
A música expondo o seu corpo à vontade
Nas incontáveis formas de se divertir


Dá o seu gosto de desejo
Dá o seu beijo despojado
Seus pensamentos mais intensos
O seu rosto de pecado


Nos gemidos que desordenam
Nas mãos que me fazem entender Adão
A música expondo seu corpo ao delírio
Nas incontáveis formas de se divertir

Delirium

Ge av din åtrås lust
Ge mig din pojkblick
Utan regler eller löften
Utan att bekymra dig om hur den ser ut


Vår törst efter frihet
Jag vill dansa just så som jag känner för att dansa
Musiken blottar din kropp i välbehag
På oändliga nöjsamma vis


Ge av din åtrås lust
Ge mig din otämjda kyss
Dina hetaste tankar
Ditt ansikte i synd


I stönen som släpps fria
I händerna som låter mig förstå Adam
Musiken blottar din kropp i extas
På oändliga nöjsamma vis

(Delírio - Vanessa Da Mata. Fri tolkning av Aiyana)

Dold talang

Man är aldrig för gammal för att lära nytt

Alltid roligt med nya bedrifter.


Ibland överträffar man sig själv.


Igår lyckades jag.


Gå ner i spagat.

Som den enklaste sak i världen gled ena benet åt ett håll. Det andra ville inte vara sämre och tänkte att nu ska jag visa Aiyana. Att hon kan mer än hon tror, och gled genast åt det andra.


Min 87 årige partner märkte nada då han var fullt koncentrerad på att hålla styr på sin ”Roll Roys”.


Själv chockades jag en aning. Men ville inte skryta inför offentligheten. Är rätt blygsam av mig. Jag sade bara hepp! Reste mig upp, kände av en v i s s sträckning i ljumsken och baksidan av höger lår. Men log proffsigt och ledsagade lugnt vidare mitt sällskap till affären. Som om ingenting hade hänt.


Funderar nu på att ta med denna nyvunna talang i min nästa sambakoreografi.


Tackar också allra ödmjukast Trafikkontoret. För att sandningen inte alltid fungerar som den ska. Utan Er hade jag fortfarande gått omkring och trott att endast ryska elitgymnaster under tortyr var ämnade för denna uppgift. Inte då.



Lätt som en plätt ju!



Hepp!

Latin Man

Så vad hände egentligen.

Kort efter att jag i maj förra året beslutat mig för projekt Njutning.



Jo.



Efter påver utdelning från någon halvseriös dejtingsajt där alla verkar snälla men mördande tråkiga och konventionella, poppar plötsligt en kille upp som vill mötas över en fika. Nu. På direkten. Inte efter några mail. Han har ett suddigt färgfoto. Beskriver sig som impulsiv.


Just då. Jämfört med alla andra initiativlösa svenssons. Lät detta spännande. Oförutsägbart.


Jag gör en dundertabbe på första mötet. Sen, som jag tyvärr ofta är. Rusar jag in på caféet med andan i halsen, halvsnubblar på tröskeln, säger oj, hoppsan och ler och lyckas då dra allas blickar till mig. Tre killar tittar på en och samma gång upp. Jag är helt säker på att han jag ska möta sitter längst inne, men blir nu så osäker att jag hejar på allihop av bara farten. Hej, hej, hej. Och alla ler tillbaks. Vilket inte gör mig säkrare. Hej, säger jag mer tydligt åt honom längst in. Men öppnar sedan min stora käft och uttalar något jag kommer få äta upp:



…eller… var det du kanske?…eller du?



De flinar allihopa och jag vill sjunka ner genom jorden. Han längst in svarar sarkastiskt.



- Ja, alltså du får ju bestämma. Du kan börja med honom, och sen honom. Så kan du ta mig sen om du orkar och har lust.



Jag skäms. Jag ber tusen gånger om ursäkt. Är beredd att kyssa hans fötter och vet inte hur jag ska förklara varför jag trodde att det var någon av de andra. De är inte ens lika.


Han bär keps och svarta solglasögon. Visst något besvär med ögonen. Och solljuset. Jag håller tyst om att det är mulet ute. Att vi sitter inomhus. Efter en lång stund tar han av sig glasögonen. Jag ser ett par vackra mörka ögon. Men också spår av trötta påsar under. Det ger honom ett lätt sorgset uttryck. Jag tror att det kanske är därför han först inte ville visa sig utan glasögon. Ett genetiskt arv, förklarar han sen. Han tänker operera bort påsarna så fort han får råd.


Han berömmer mina söta små händer. Vet inte vad jag ska svara på det. Det känns som en typisk uppvaktning med latinotugg. Det är chica mig hit och chica mig dit. En lätt bris av casanova-varning. Sedan berättar han något som berör. En ärlig skildring om hans mor från Sydamerika, som är död och deras relation de hade. Det är en fin berättelse och minnen om stark vänskap men också svek, och frågor som aldrig hann få något svar innan tragedin… Jag lyssnar, sväljer en klump och får kväva en tår.


Det är det som får mig att gå med på att träffa honom en gång till. Hans uppriktighet om sig själv. Vid tunnelbanan kramas vi och pussar varandra. Dröjer kvar i kramen och pussen blir en kyss som känns efterlängtad. Men jag tycker han är lite för snabb med tungan. Och lite spänd. Eller är det jag. Nåväl. Allt kan bara bli bättre. Eller…



Andra dejten.



Jag är försenad. Igen. Hinner inte ut till caféet innan de stänger i den förort han tillfälligt bor i. Han bjuder mig hem till sig, men med en varning om lägenhetens enkla och ostädade skick. Vi hinner handla mat. Jag träder sedan in i en skolåda med en bred säng, tv, två spisplattor samt ett kylskåp. Den minimala toaletten är flerfunktionell. Med bidéduschslang kopplat till tvättstället och diskställ som samsas med toapappret om golvutrymmet runt toalettstolen, har man både kök- och badrum i ett. Optimalt!



Får lätt ångest.



Men man ska inte bilda sig förutfattade meningar.



Han har säkert allt under kontroll. Jag lagar mat. Vi äter i sängen och sen är det ren erövring från hans sida. Blir överrumplad men väljer att gå med på något som vackrast kan beskrivas som romantisk penetration.




Bara att jag inte känner romantiken.


Men tydligen han.


Det är Julio Iglesias Jr och jag.




Med jämna mellanrum för kisspaus och dricka vatten idkar vi så älskog non stopp fram till på eftermiddagen nästa dag. Det är bra men inte mer. Det blir nog bättre och med lite mer äkta känsla sen, tänker jag, när jag hjulbent som en cowboy tar mig in till sta'n för en fika med väninna.




Hur många gånger har jag inte tänkt så. Inser jag i nästa sekund.


Det blir bättre sen.




Det händer en del saker mellan andra och tredje dejten, som förövrigt nästan inte blir av p g a missförstånd och som jag tror, ett halvt misslyckat arrangerat svårfångat spel han vägrar erkänna. När jag bara trillar halvvägs in i spelet, vill han få mig att skämmas för att jag misstror honom. Han får det till att det är h a n som ger mig en chans till. Låter honom tro det.


Jag vill inte ha en perfekt man. Det enda jag vill ha och känna är kärlek med stark fysisk attraktion till någon. Jag gillar honom. Problemet är att jag inte kan ta honom på allvar när han burrar upp sig som en latino-tupp.



Snälla, var dig själv, tänker jag.


Jag finns här.


Nu.


För dig och ingen annan.



Han tjatar om hur ärlig han är. Att han jämt var otrogen förut. Att han har förändrats. När han såg mig visste han att han ville ha mig från första stund. Att jag är fantastisk. Jag förstår att jag borde känna att jag dragit en riktig vinstlott, men känner inte så. Han talar om barn. Och en stöt går genom kroppen.




Nej, inte med honom.


Det känner jag plötsligt ganska spontant.


Vet ej varför.


Ren magkänsla bara.




Det visar sig sedan att han lever tillfälligt på soc. Därför ytterst sparsam med utgifter och noga med vad han lägger slantarna på. Te x plankar han på tunnelbanan. Ringer en signal på min mobil. Men låter mig ringa upp och betala alla samtal. Han är fåfäng. Köper gärna lite nya skjortor för socpengarna. Bryr sig om sin solbränna. Men avundas och upprörs över min. Tillbringar dagarna, då jag jobbar, med att ligga och pressa i solen för att komma ikapp. Frågar mig om han passar i den eller den tröjan. Har modelluppvisning varje morgon. Och jag skrattar vänligt.



Han kan inte mena allvar.


Du passar väl i båda, säger jag



Men hör i samma stund att jag låter som min pappa. Han som inte kunnat säga varken bu eller bä till mig. Som jag har saknat den bekräftelsen.



-Ta den röda! ändrar jag mig.


Han tror mig inte och tar den blå.



Sen har han tvättmani. Ska tvätta varje gång jag är där. Jag menar att han sliter ut kläderna och lakanen. Han framhärdar att allt måste vara rent och lukta gott.


Minns att jag ropat ut hur mycket jag uppskattar renlighet hos en man. Nu har universum svarat mig med råge.


Så småningom märker jag också hur han försöker få mig att nappa på lite halvprovocerande och rätt barnsliga diskussioner. Så att jag i hans ögon blir en hetlevrad latina. Det skulle passa mig. Jag borde prata spanska, tycker han. Jag svarar att jag föredrar portugisiska.


Han lyssnar endast med halvt öra på allt jag yttrar mig om. Avbryter för att tala om annat han kommit att tänka på. Undrar varför jag blir tyst. Det visar sig dessutom att vi har helt olika musiksmak också. Inget fel i det. Men jag får kalla rysningar när han säger sig älska sådant där smörigt dussinproducerat wailande från någon poptjej jag inte känner till namnet på. Han å andra sidan slänger ur sig en konstig fråga om jag tycker att den där svarta brasilianska artisten är snygg. Om det är därför jag gillar hans musik.



Det hela är tonårsnivå.



Jag känner djupa tvivel. Men kan inte bryta. Vill se om det inte finns något mer. Han är fin också. Och har ett hjärta av guld därinne. Det brinner och vill ut. Men han vågar inte plocka fram det helt och hållet.



Sexet då.


Njutningen.



Tja. Vad kan jag säga. Jag har mycket tålamod. Men när det känns som att värma Findus snabbmat i micron på två minuter och sen käka upp den på tre, då hade jag nog kunnat vara utan. T o m Findus kräver minst 7-9 min.



Två minuter!


Bah!


Köttet är ju fortfarande isigt i mitten.



Han har en fin kropp, dock. Jag tycker om den. Vill ge honom allt jag kan. Älskar kramarna. Men begriper inte hur jag ska få honom att förstå att han inte behöver prestera. Bara ge oss tid till att känna in varandra. Han är känslosam och känslig men inte så inkännande eller lyhörd. Resultatinriktad. Min kropp gör sig inte mottaglig då. Fast jag önskar att den ville.



Varför höll jag fast vid honom i flera veckor?


Jag vet inte.


Jag hoppades väl på ett mirakel.


Sånt händer.


I sagorna.



Lite senare nyttjar han en välkänd härskarteknik. Dubbel bestraffning. Blir jag upprörd för att han inte hör av sig som han lovat, är jag överkänslig. Tar jag det kolugnt har jag inga känslor alls för honom. Och tabben jag gjorde vid första mötet får jag höra till leda. Hur kunde jag? Själv tyckte han att han gav allt.


Det var nu jag verkligen började känna vämjelse. Samtidigt en viss medkänsla. Han blev komisk och tragisk och jag nervös för att trampa på ömma tår.


Efter att det tog slut kände jag både lättnad och tomhet.




Nej, man ska vara noga med vem man vill njuta med.



Nu har jag prövat Herr Fåfäng.



Jag blev inte upphetsad.