Latin Man

Så vad hände egentligen.

Kort efter att jag i maj förra året beslutat mig för projekt Njutning.



Jo.



Efter påver utdelning från någon halvseriös dejtingsajt där alla verkar snälla men mördande tråkiga och konventionella, poppar plötsligt en kille upp som vill mötas över en fika. Nu. På direkten. Inte efter några mail. Han har ett suddigt färgfoto. Beskriver sig som impulsiv.


Just då. Jämfört med alla andra initiativlösa svenssons. Lät detta spännande. Oförutsägbart.


Jag gör en dundertabbe på första mötet. Sen, som jag tyvärr ofta är. Rusar jag in på caféet med andan i halsen, halvsnubblar på tröskeln, säger oj, hoppsan och ler och lyckas då dra allas blickar till mig. Tre killar tittar på en och samma gång upp. Jag är helt säker på att han jag ska möta sitter längst inne, men blir nu så osäker att jag hejar på allihop av bara farten. Hej, hej, hej. Och alla ler tillbaks. Vilket inte gör mig säkrare. Hej, säger jag mer tydligt åt honom längst in. Men öppnar sedan min stora käft och uttalar något jag kommer få äta upp:



…eller… var det du kanske?…eller du?



De flinar allihopa och jag vill sjunka ner genom jorden. Han längst in svarar sarkastiskt.



- Ja, alltså du får ju bestämma. Du kan börja med honom, och sen honom. Så kan du ta mig sen om du orkar och har lust.



Jag skäms. Jag ber tusen gånger om ursäkt. Är beredd att kyssa hans fötter och vet inte hur jag ska förklara varför jag trodde att det var någon av de andra. De är inte ens lika.


Han bär keps och svarta solglasögon. Visst något besvär med ögonen. Och solljuset. Jag håller tyst om att det är mulet ute. Att vi sitter inomhus. Efter en lång stund tar han av sig glasögonen. Jag ser ett par vackra mörka ögon. Men också spår av trötta påsar under. Det ger honom ett lätt sorgset uttryck. Jag tror att det kanske är därför han först inte ville visa sig utan glasögon. Ett genetiskt arv, förklarar han sen. Han tänker operera bort påsarna så fort han får råd.


Han berömmer mina söta små händer. Vet inte vad jag ska svara på det. Det känns som en typisk uppvaktning med latinotugg. Det är chica mig hit och chica mig dit. En lätt bris av casanova-varning. Sedan berättar han något som berör. En ärlig skildring om hans mor från Sydamerika, som är död och deras relation de hade. Det är en fin berättelse och minnen om stark vänskap men också svek, och frågor som aldrig hann få något svar innan tragedin… Jag lyssnar, sväljer en klump och får kväva en tår.


Det är det som får mig att gå med på att träffa honom en gång till. Hans uppriktighet om sig själv. Vid tunnelbanan kramas vi och pussar varandra. Dröjer kvar i kramen och pussen blir en kyss som känns efterlängtad. Men jag tycker han är lite för snabb med tungan. Och lite spänd. Eller är det jag. Nåväl. Allt kan bara bli bättre. Eller…



Andra dejten.



Jag är försenad. Igen. Hinner inte ut till caféet innan de stänger i den förort han tillfälligt bor i. Han bjuder mig hem till sig, men med en varning om lägenhetens enkla och ostädade skick. Vi hinner handla mat. Jag träder sedan in i en skolåda med en bred säng, tv, två spisplattor samt ett kylskåp. Den minimala toaletten är flerfunktionell. Med bidéduschslang kopplat till tvättstället och diskställ som samsas med toapappret om golvutrymmet runt toalettstolen, har man både kök- och badrum i ett. Optimalt!



Får lätt ångest.



Men man ska inte bilda sig förutfattade meningar.



Han har säkert allt under kontroll. Jag lagar mat. Vi äter i sängen och sen är det ren erövring från hans sida. Blir överrumplad men väljer att gå med på något som vackrast kan beskrivas som romantisk penetration.




Bara att jag inte känner romantiken.


Men tydligen han.


Det är Julio Iglesias Jr och jag.




Med jämna mellanrum för kisspaus och dricka vatten idkar vi så älskog non stopp fram till på eftermiddagen nästa dag. Det är bra men inte mer. Det blir nog bättre och med lite mer äkta känsla sen, tänker jag, när jag hjulbent som en cowboy tar mig in till sta'n för en fika med väninna.




Hur många gånger har jag inte tänkt så. Inser jag i nästa sekund.


Det blir bättre sen.




Det händer en del saker mellan andra och tredje dejten, som förövrigt nästan inte blir av p g a missförstånd och som jag tror, ett halvt misslyckat arrangerat svårfångat spel han vägrar erkänna. När jag bara trillar halvvägs in i spelet, vill han få mig att skämmas för att jag misstror honom. Han får det till att det är h a n som ger mig en chans till. Låter honom tro det.


Jag vill inte ha en perfekt man. Det enda jag vill ha och känna är kärlek med stark fysisk attraktion till någon. Jag gillar honom. Problemet är att jag inte kan ta honom på allvar när han burrar upp sig som en latino-tupp.



Snälla, var dig själv, tänker jag.


Jag finns här.


Nu.


För dig och ingen annan.



Han tjatar om hur ärlig han är. Att han jämt var otrogen förut. Att han har förändrats. När han såg mig visste han att han ville ha mig från första stund. Att jag är fantastisk. Jag förstår att jag borde känna att jag dragit en riktig vinstlott, men känner inte så. Han talar om barn. Och en stöt går genom kroppen.




Nej, inte med honom.


Det känner jag plötsligt ganska spontant.


Vet ej varför.


Ren magkänsla bara.




Det visar sig sedan att han lever tillfälligt på soc. Därför ytterst sparsam med utgifter och noga med vad han lägger slantarna på. Te x plankar han på tunnelbanan. Ringer en signal på min mobil. Men låter mig ringa upp och betala alla samtal. Han är fåfäng. Köper gärna lite nya skjortor för socpengarna. Bryr sig om sin solbränna. Men avundas och upprörs över min. Tillbringar dagarna, då jag jobbar, med att ligga och pressa i solen för att komma ikapp. Frågar mig om han passar i den eller den tröjan. Har modelluppvisning varje morgon. Och jag skrattar vänligt.



Han kan inte mena allvar.


Du passar väl i båda, säger jag



Men hör i samma stund att jag låter som min pappa. Han som inte kunnat säga varken bu eller bä till mig. Som jag har saknat den bekräftelsen.



-Ta den röda! ändrar jag mig.


Han tror mig inte och tar den blå.



Sen har han tvättmani. Ska tvätta varje gång jag är där. Jag menar att han sliter ut kläderna och lakanen. Han framhärdar att allt måste vara rent och lukta gott.


Minns att jag ropat ut hur mycket jag uppskattar renlighet hos en man. Nu har universum svarat mig med råge.


Så småningom märker jag också hur han försöker få mig att nappa på lite halvprovocerande och rätt barnsliga diskussioner. Så att jag i hans ögon blir en hetlevrad latina. Det skulle passa mig. Jag borde prata spanska, tycker han. Jag svarar att jag föredrar portugisiska.


Han lyssnar endast med halvt öra på allt jag yttrar mig om. Avbryter för att tala om annat han kommit att tänka på. Undrar varför jag blir tyst. Det visar sig dessutom att vi har helt olika musiksmak också. Inget fel i det. Men jag får kalla rysningar när han säger sig älska sådant där smörigt dussinproducerat wailande från någon poptjej jag inte känner till namnet på. Han å andra sidan slänger ur sig en konstig fråga om jag tycker att den där svarta brasilianska artisten är snygg. Om det är därför jag gillar hans musik.



Det hela är tonårsnivå.



Jag känner djupa tvivel. Men kan inte bryta. Vill se om det inte finns något mer. Han är fin också. Och har ett hjärta av guld därinne. Det brinner och vill ut. Men han vågar inte plocka fram det helt och hållet.



Sexet då.


Njutningen.



Tja. Vad kan jag säga. Jag har mycket tålamod. Men när det känns som att värma Findus snabbmat i micron på två minuter och sen käka upp den på tre, då hade jag nog kunnat vara utan. T o m Findus kräver minst 7-9 min.



Två minuter!


Bah!


Köttet är ju fortfarande isigt i mitten.



Han har en fin kropp, dock. Jag tycker om den. Vill ge honom allt jag kan. Älskar kramarna. Men begriper inte hur jag ska få honom att förstå att han inte behöver prestera. Bara ge oss tid till att känna in varandra. Han är känslosam och känslig men inte så inkännande eller lyhörd. Resultatinriktad. Min kropp gör sig inte mottaglig då. Fast jag önskar att den ville.



Varför höll jag fast vid honom i flera veckor?


Jag vet inte.


Jag hoppades väl på ett mirakel.


Sånt händer.


I sagorna.



Lite senare nyttjar han en välkänd härskarteknik. Dubbel bestraffning. Blir jag upprörd för att han inte hör av sig som han lovat, är jag överkänslig. Tar jag det kolugnt har jag inga känslor alls för honom. Och tabben jag gjorde vid första mötet får jag höra till leda. Hur kunde jag? Själv tyckte han att han gav allt.


Det var nu jag verkligen började känna vämjelse. Samtidigt en viss medkänsla. Han blev komisk och tragisk och jag nervös för att trampa på ömma tår.


Efter att det tog slut kände jag både lättnad och tomhet.




Nej, man ska vara noga med vem man vill njuta med.



Nu har jag prövat Herr Fåfäng.



Jag blev inte upphetsad.