O samba!

- Du har sån energi!

Säger man ofta till mig.

Kan bara konstatera. Att jag mötte min överman i söndags. Eller bättre sagt, min överkvinna.

Oooh aaj, aj, aj, aj, buff…

Efter tre timmars workshop. Vet min kropp. Att den lever.

Tre timmar och henne verkar det inte ens bekomma.

Medans vi andra stupar.

Till någon som satt sig. Av ren och skär utmattning. Säger hon indignerat.
– Vad gör du? Skulle du inte dansa?

Till oss tappra, som fortfarande står på benen. Säger hon förvånat och skakar på huvudet.
- Men vad är det med er? Ni ser alldeles trötta ut!

Alltså. Hade jag axlar förr? Fanns det en rygg? Mage, bröst, höfter? Nej, jag tror. Att jag måste ha varit förlamad innan. Och ändå har jag dansat mycket. Och samba.

Men afrosamba är något annat. En ondskön misshandel av hela din kropp. Eller också ett uppvaknande. Jag gillar. Jag älskar det.

Men aaaaj, aaj, aj, buff...
...buff...
…buff...

...aj...

Och jag skrattar. Fast att det gör för ont att skratta just nu. Jag skrattar.

Åt mina försök att få av mig tröjan ikväll.

Jag skrattar. I lätt panik. Men hallå! Det går ju inte. Kan inte höja armarna utan svår smärta. Herregud. Jag har fastnat.

- Hjälp!

Larma Hemtjänsten, hit, någon.

Nu, tack.