Ok.
Varma händer.
Kan väcka mig.
Vill min kropp ha.
Alla män som tar i mig på rätt sätt. Oftast de män som naturligt tar i andra. Oavsett kön. Dessa har hittat EN nyckel in till mig.
Fast.
Först förstår jag inte.
Varma händers betydelse.
Jag är i främmande land.
Men möter en svensk man.
Fel. Säger min hjärna.
Ska jag njuta och förlusta mig, ska han vara en invånare från detta land.
Min kurskamrats flickvän vill prompt tota ihop mig med en äldre och till min djupa förvåning intellektuell sådan invånare. En sällsynt raritet i detta dansens, kroppens och musikens näste. Varm och intressant person. Onekligen. Spännande diskussioner om allt. Språket attraherar i synnerhet.
Unge svensken ligger i lä. Kan inte tala det inhemska språket. Ignorerar honom. Fullständigt. Sänker honom till långt under jordytan. Ger en blick som säger Aldrig.
Unge svensken är lika glad ändå. Ler. Och lägger sin varma hand på min axel. Han gör så. För han är sån.
Jag reagerar omedelbart. Drar mig undan då han inte passar in i min regi. Just nu. Och alla försök till verbala närmanden dräper jag med tydligt fysiskt avvisande. Ger tysta, korta svar.
Det stör honom inte
Inte mycket gör det.
Utan ett uns kunskap om landets språk, talar han med alla. På svenska! En omöjlighet. Men han äger.
Inga hämningar.
Ingen blygsel.
Vem är han?
Jag går ut med den intellektuelle. Som skickar poetiska sms. Om min djupa blick och lockande leende. Jag får återigen höra min liknelse med artisten Björk. Får mycket uppmärksamhet och stimuleras av hans intelligens. Men alltför många möten blir inställda.
Det antingen regnar. Han jobbar. Eller har somnat. (!) Jag börjar gäspa i väntan. Anar maconhans dimmiga inverkan i den mycket vänliga, lediga men lite sömniga stilen han har. Närvaro därborta i en annan värld. Inte hos mig. Kan faktiskt inte ens tänka mig att kyssa honom. Slicka avgasrör är inte min bag.
När jag för tredje gången saknar ett uteblivet sms-svar på den enkla frågan om var vi ska ses, tar lusten slut att dejta. Herr Sengångare får ju ta och skärpa sig. Tiden för bäst före datum har gått ut för länge sen. Antingen är man hungrig. Eller också slaggar man siesta.
Beklagar mig för den unge svensken. Som fortfarande har varma händer. Jag slutar protestera. Låter de stanna där han lägger de för tillfället. På axeln. Runt nacken. Längs ryggen. Om midjan. Samt omsluten kring min hand.
Det är hans sätt att tala. Tänk om han är massör.
Men jag har fler lås att öppna. Jag är som en rysk docka. Öppnar du en finns det ännu en därinne. Den innersta når endast vissa personer. Få män.
Vi roar oss en hel kväll. Har kul. Han är lättsam. Öppen. Social. Nyfiken. Glad. En god person. Jag vänjer mig vid hans handpåläggningar. Det är bara värme. Känns tryggt. Inget annat vill jag.
Så kommer det.
- Vill du kyssa mig?
> Poff! <
Vänta nu.
Kvinnor! Hur låter det i era öron?
Jag kan inte svara ja. Ej heller nej. På en sådan fråga plötsligt ställd av någon. Jag än så länge räknar som enbart vän. Om än god.
Jag tillåter mig inte nejrätten. Eller ber om väntetid.
Kan t o m sträcka mig till att säga att talorganen mina har problem att formulera orden tackar som frågar men nej tack vid sådant, för mig, så totalt oförberett påhopp.
Det är en skicklig fråga som vänder på steken. Tvingar mig att ta ett aktivt beslut. Nu. Inte sen. Jag sätts en bit ur balans. Av förförelsen. Av projiceringen. Undrar om jag omedvetet har velat kyssas med honom eller sett sugen ut. Borde inte le så mycket.
Stress. Känner så.
Är det bra för lusten? Attraktionen? Vet inte män om att man inte ska stressa en kvinna?
Om han sagt:
- Jag skulle vilja kyssa digDå är det han som vill och står för det. Och frågan lämnas öppen. Till mig.
Men nu. Ett schackdrag. Ett pokerinsats. Taktik. Erövring. Fast ändå inte.
Här uppstår förvirringen.
Varma händer bra. Dock, kyssfrågan har inte uppstått i mitt huvud än.
Men ok.
Vad vet man innan man prövat?
Jag gör det. Jag känner varken att jag vill eller inte vill.
Men gör det.
Väntar. Att något mer ska kännas.
Nähä.
Besvikelse.
Kysser mer.
Men känslan uteblir.
När vi hamnar i sängen. Plötsligt Flaschback. 10 år. Det handlar om hans lust. Den är central. Brådskande. Inte min. Jag är fullt upptagen av att underhålla hans njutning emedan jag förtvivlat letar efter egna ”rätta” känslor. Han talar till mig med berömmande ord som säger att jag är duktig. Det är tyvärr avtändande. Att jag duger för honom. Att jag borde känna tacksamhet. För att han vill ha mig. Inte ett själars möte.
Förmodligen en extremt förvriden negativ tolkning från min hjärna. Av något som kanske kunde bli fint. Men hans ordval. Det tar stopp i mig. Det är hans lust jag bekräftar, besvarar. Men jag ber inte om uppmärksamhet på min. Får panik.
Så.
Då var jag där igen alltså. Ett förförelsespel jag bejakar och bekräftar. Inte för att jag till hans lycka faller. Utan för att jag inte vill se honom misslyckas. Vägrar konsekvent att tro att det existerar män som klarar biffen. Hela vägen. Till min lust. Till min njutning. Man måste hjälpa dem att tro på sig själva. Att de är duktiga. Att spelet fungerar. Men jag luras ju då.
Jag har två vägar.
Antingen är jag tyst och fortsätter. Som jag gjorde då.
Eller också avbryter jag.
Jag avbryter.
Lämnar ingen orsak.
Jag säger nej.
Det accepteras.
Men det är i dagarna efteråt. Det blir konstigt. Igen. Jag beter mig snällt.
Vet ni att när man är snäll kan det i bästa fall betyda ren kärlek.
Men det kan lika gärna vara ett sätt att hålla ev ilska på avstånd. Eller av rädsla för att överges. Stötas bort. Avskys. Såra.
Går med på kyssar som inte känns något. Igen.
Vad håller jag på med? Hoppas på att han ska bli mätt och nöjd. Han vill mer.
Men vad är det för fel på mig? Tala kvinna! Bryt! Säg stopp! Säg Nej! Vad som helst. Sänker ögonlocken i försöket att undvika blicken. Tittar upptaget åt sidan.
Tycker jag är supertydlig nu. Han fattar. På sitt sätt. Vad annat ska han tänka.
Jag borde doktorera i kommunikation.
Herregud!
Jag har fått honom att tro att jag är en blyg viol. Så fel.
Att jag behöver förlösas. Av just honom. Ännu mer fel.
Rensa luften. I en stad med avgaser.
Rensa luften. I en relation med otydliga signaler.
Behövs ibland.
Jag går och drar på det. Tror inte jag kan. Rädd för reaktionen.
Men jag kan och lyckas.
Guldstjärna till mig.
Vems tolkning av en påbörjad relation är rätt? Om var vi står nu, liksom.
Den som tog initiativet?
Den som följde uppmaningen?
Under samtalet.
Han förväntar sig inget, säger han.
Nähä. Men.
Allt tal om Vi, är förvirrande.
Jag vill inte påbörja något som inte känns rätt. Får svaret:
Vi har redan påbörjat.
Jag är gärna vän med dig och vill fortsätta umgås som vänner.
Jag tycker om dig. Mycket. Får svaret: Det är svårt att bara vara vänner när
Vi redan känner en attraktion som inte går att stoppa.
Nej, käre man. Vi sitter inte ihop. Ta ansvar för din bit. Men lägg inte över den på mig.
"Blanda inte in mig i vårt!" Vad säger jag? Menar. Handlingarna är bådas. Känslorna är dina. Jag är inte där du är. Ännu. Men jag avundas din känsla. Som jag gör. Vad jag önskar att så vore.
Att. Det ska vara så infernaliskt svårt att tala ärligt med kärlek. Med respekt. Utan att kritisera och förstöra den andres lust. Riskera att stänga alla dörrar.
Men nu förstår jag. När ordet attraherad väl har yppats från en av oss.
Ja, nu vet båda.
Att. Det är han som vill. Inte jag. Det är han som är attraherad. Känner. Inte jag. Ännu.
Jag vill och måste få vila där.
- Det är synd. För du har mycket att ge, säger han innan avsked.
Efter samtalet.
- Aaaaaaaaaaaah!Nu känns staden som en nyklippt sommaräng.
Jag lägger mig där. Andas djupt.
Fri.
För kommande njutningar.
Att säga helt och fullt JA till.
