Händelser i hemmet

Glömt handduken?


Dumt!




Är du en tidsoptimist och ständigt on the edge?


Livsfarligt!





Man ska INTE. Glömma ta med sig handduken in till badrummet.


Man ska INTE. Vara ute i sista minuten till ett möte och hetsigt rusa ut från samma rum. Näck och genomvåt med droppande hår för att hämta ett nytt frottébadlakan.


Man bör framförallt INTE. Försöka trippa som en tomtenissa o c h springa sjumila som en annan löpare från Kenya. På samma gång. I tron att det blir mindre blött på golvet då. Gå och inbilla sig att man efter fyra veckors baletträning. Visserligen hård och intensiv. Redan är en prima ballerina. Högmod straffar.



Det är mycket man inte borde. Men gör ändå.



Som en som aldrig lär sig läxan. Halkar jag i övergången mellan hall och sovrum. Åker kana och faller med en duns. Och finess. Och akrobatisk finurlighet.


Ena benet flyger in under sängen. Det andra hamnar i en besynnerlig men fantastisk vinkel utanför. Vad blir titeln på detta konstnärliga verk, månntro? Denna performance. I övrigt ligger jag raklång på glatt parkett. I en ytlig vattenansamling. I bara mässingen. Hinner känna en smärta i rygg och bakhuvud. Ligger kvar en stund. Småfunderar.



På det här med benskörhet.



Tänker ödesmättat att där bröt jag nog lårbenshalsen. Och ryggskott har jag ännu inte fått njuta av. För att inte tala om nacken som känns ur led. Varför inte slå ihjäl både två och tre flugor i en smäll. Ge dominoeffekten ett ansikte.


Börjar skratta åt min situation. Minns Karins uppmuntrande replik till långtidssjuka Inger i En giraff i fjällen. Inger som är både halvförlamad och har skört skelett. Men leende hasar sig fram överallt på sin krycka. Som förövrigt är en sopkvast.

- Gå nu inte och ramla Inger, du blir bara plockepinn!


Sedan reser jag mig upp. Lätt blåslagen. Men vill inte pjåska. Har ingen att pjåska för.

Då kan det vara.



For whom it may concern, d v s alla oroliga därute:

Jag får antagligen ett blågulgrönröttlila märke. Jättelikt! Gratis tatuering! Med abstrakt motiv. Sträcker sig söderut från korsrygg mot vänster skinka och ner. Norrut strålar smärtan i alla möjliga och omöjliga riktningar. Jag har svårt att ligga bekvämt i sängen. Jag har ont. Jag har sett ålderdomen i vitögat. Vet att jag inte får pension. Beslutar därför i sann fakiranda ignorera all smärta och jobba på ändå. Sjukskriva sig?


HAHAHAHAHA


HA!


Hur ska jag då få råd?





Med en rollator.

Saker som sker

Plums!

Där bestämde sig mobilen.



För att ha lite lattjo och dyka ner i den ospolade toaletten. Jag stirrar ner. Jag stirrar på Elna, 97. Jag stirrar ner en gång till. Som jag vore blind och döv och både såg och hörde fel. Kan ju ha dagdrömt. Jag passar även på att stirra, nu desperat, på min inkommande kollega som frågar om vi är färdiga snart. Tystnad uppstår. Jag pekar neråt avloppstrakten. Han kastar ett öga. Småler. Elna undrar försynt om något har hänt.


Inget alls, försäkrar jag kvittrande. Tvärtom, vad jättebra att du äntligen fick ur dig din förstoppning, Elna. Allt på en gång. Vad skönt! Jag trodde aldrig det skulle ske idag.

Jag trodde aldrig heller att mobiler lever sitt eget liv. Inget hellre önskar än att sätta dig på prov i lagen om alltings jävlighet. Funderade ett ögonblick på om jag skulle spola och låtsas som ingenting. Men jag är plikttrogen.

Nej. Jag har inte gått den 4-åriga universitetsutbildningen i hur man fixar de boendes toalettbesök och samtidigt har arbetets larmtelefon i beredskap i magväskan. Utan missöden. Kanske borde sända in en ansökan. Ej heller hur man bör gå till väga när missödet redan skett. I uppfiskandet och återställandet av tekniken. Men nu blev jag autodidakt. Kvinnor kan. På möjligheternas spännande arbetsplats.



Behöver jag tala om


Att.

Det var fruktansvärt stimulerande och hemskt utvecklande. Att torka telefonen ren efteråt. Fick nytta av alla mina talanger. Jag övat upp. I noggrannhet, envishet, tålamod. Och inte minst. Förmågan att uthärda.

En toalettrulle och en desinfektionsflaska gick åt. Tror ni mobilhelvetet tackade mig? För min omsorg.

Näheehääääeeeeeedåå!

Bara blinkade håglöst. Hickade, slocknade själviskt och dör sen av alla kallsupar den troligen fick ner i batterilungorna. Lämnar mig i sticket med mina förklaringar inför chefen.

Och SIM-kortet. Inte ett dugg bättre. Men gör för första gången skäl för sitt namn. Crawlar hjälplöst omkring i brun sörja. Kände väl att hon fick in ett flyt. Go with the flow. Eller. Hur man nu säger. Ger sen helt sonika upp.


Ingen Esther Williams där inte.

Äckligt.

Var ordet.