Det står oss fritt att flyga vart vi vill och att vara vad vi är
Måsen
av Richard Bach *
Det är nu det börjar.
Det känns så.
Livet!
Dagen till ära. Firas med familj och vän på förortskrog med 70-tals meny. Oxfilé med bearnaisesås. Efteråt Dvdfilm och popcorn XXL. Med vännen. I min röda soffa. Mitt huvud i hans knä. Skön natt. Skön morgon. Gröt á la Aiyana. Som han älskar. Sen slappar vi och njuter i några av sommarens kanske allra sista solstrålar. På nudiststrand.
Vilket har varit ditt bästa decennium hittills? Frågar vännen.
Jag funderar.
Svarar.
Det första och det sista. Men jag hade inte varit den jag är idag utan de andra. Jag ångrar inget. Jag mognar långsamt.
0-9 år. En lek. Utan ansvar. Jag var världsbäst. Kunde lära mig allt. Älskad på jorden. I kontakt med universum. Tralalalaa… Flickan i Lilla huset på Prärien springande över ängen med vallhunden i hasorna. Med blicken mot solen.
10-19 år. Allvaret. Saker man måste göra men inte alltid vill. Osäkerheten inom mig tar form. Tvivlet. Pressen. Tvånget. Snälla, söta och duktiga flickan. Ilskan. Tysta protesten. Blomman på hemmets tapet eller familjens hjälte. Kampen. Uppgivenheten. Ångesten. Paniken. Sociala matfobin. Längtan bort. Från denna jord. På riktigt. För feg för att göra allvar av den önskan då. Så kom. Den Stora Förälskelsen. Första och Enda. Sen kärlekssmällen. Förkrosselsen. Som påverkade hårt. Både självkänslan och självförtroendet. Tårar som aldrig ville ta slut. Rädslan för att tappa ansiktet. Stolthet. Strävan mot perfektion. Skicklig i att dölja, trycka ner, förneka. Det som var jag. Längtan ut.
20-29 år. Sökandet. Nyfikenheten. Mot nya mål. Friheten. Brinnande entusiasmen. Modet. Njutningen. Mat. Rödvin. Madrid. Språket. Konsten. Musiken. Sången. Rösten. Dansen. Kreativiteten. Skapandet. Som ett barn på nytt. Inspireras och inspirerar. Men alla vill inte höra på. Uppgivenhet igen.
Hans stora sorg var inte ensamheten, det var att andra måsar vägrade tro på de underbara flygmöjligheter som väntande dem, vägrade öppna sina ögon och se. *
Jag, däremot, smakar och prövar allt kulturgodis jag inte smakat på tidigare. Gör upptäckter. Får insikter. Sedan fallen i de djupa groparna. Svarta sjukan. Teatern. Scenen. Mitt rum. Min plats. Min talan. Känslornas upprättelse i legitim förklädnad. Offentlig gestaltning av mitt inre. Skådespelarkonsten.
Som om.
Jag vore.
En annan.
Allt beröm, all beundran.
”Stark scenisk närvaro där hon förenar humor med värme och djup” ”En mycket intensiv, dynamisk och humoristisk person med rikt fantasiliv….synnerligen lämpad för teateryrket.”
Glädje över orden. Men rädsla för att misslyckas. Spänner upp en fasad. Börjar ge och ge och ge. Men vill inte ta emot. Inte släppa in. Kärlek. Närhet. Stöd. Tröst. Finner en lösning. Tar emot någon som vill ge och få och ha. Men som jag mest vill rädda och förändra. Vi kallar det kärlek. Det är. Konstgjord andning. Levande död. Uppbrott. Allt rasar. Inget jag bestämt utifrån huvudet vill gå som jag vill. Människor har inte gjort som jag velat att de ska göra. Ger upp. Förgiftad TörnRosa somnar in.
30-39 år. Vaknar. Fortsätter några professionella teaterår.
”Gudomligt begåvad” ”Den här tjejen måste vara född på scenen”
Men vart tog lusten vägen? Känns som upprepning och tvång. Var det inte mer än så här? Paus. Återhämtning. Frankrike. Andning. Rörelse. Röst. Söker hjälp till självhjälp. Som fungerar bra som rannsakning. Men sämre som livsideal. Liknar mer än tvångströja. Blir dock överväldigad till en början. Sen dogmatisk. Gör en clash av allt jag hittills hört i mitt liv. Envisas en kort tid med att vilja fastslå vissa idéer, principer, normer och konventioner. Som de rätta att följa. Otaliga gurus ord. Inför mig själv. Och i fanatisk mission till andra. Men jag släpper det. För vänta nu. Vad vet mästare hit och präster dit om mig? Vad vet jag om andra? Och vad är en rörelse värd? En gemenskap? Som inte tål att ifrågasättas? Som bakbinder sig själv. Hur kan jag vara så tvärsäker? Vem är jag att sätta mig till doms över någon annan? Lämnar denna flock som vill hitta alla svaren i sina problem som en orsak till att inte kunna leva fullt ut. Som fastnat i övertygelsen att bara de fortsätter tro på programförklaringens konstruktion så fungerar det. Om det inte gör det så är det din egen misstro. Din egen rädsla. Du som inte kämpar tillräckligt. Ditt fel. Inte programmets. Skyll dig själv. Det är du som är sjuk. Hur ska du klara dig utan oss?
NEJ!
Jag köper det inte! Jag är långt ifrån maktlös. Mitt liv är inte ohanterligt. Och jag är glad över mitt intellekt. Som tar mig ur detta. Överlämnar mig till livets goda istället. Försoning.
Och DÅ!
Kan jag inte förlora längre. Kan bara vinna. Mig själv. Acceptans. Det är varken bra eller dåligt. Det är. Jag är. Allt och alla är. Lev och låt leva. Här och nu. I njutning. Inget är för evigt. Jag tar mitt mod. Söker nytt. Nya vägar. Ny världsdel. Nytt språk. Men med en förändrad, mer jordad styrka, glädje och nyfikenhet. Skalar av. Klär av. Rensar ut. Gör mig av med. Det jag inte behöver. Inte vill ha. Men ställer en dörr på glänt. Lyssnar på kroppen. Min kropp. Som väljer och väljer bort. Dansar. Andas. Skriver. Intensiv och vaken. Hungrigt suktande. Sugen. På det okända. Det som pirrar. Inombords ett aktivt energiskt men mjukt lugn. Kattens känslighet. Lejonets kraftfullhet. Bådas smidighet. Spinn och morr. Koppla aldrig en katt. Stäng aldrig in ett lejon. Förstår. Inser. Bejakar. Jag väljer faktiskt mitt eget liv. Mina egna begränsningar. Mina risktaganden. Ingen annan. Välkomnar de innersta drömmarna att bli min verklighet. Självtillräckligheten krymper. Tillgivenheten växer. Det går inte att leva för mycket. Bara för lite. Och lite skråmor och ärr har väl ingen dött av…
40 år! Här står jag nu.
Flickan förenad med Kvinnan.
Med solsken i blick.
Förväntansfull, trånande, lekfull, kåt.
På äkta möten i livets dans.
Jag är en ros
En Solros
Jag är Aiyana
Vem är du?
Vad kommer du ifrån?
Vad är din innersta dröm?
Vad händer när du och jag blir VI?
Ska vi dansa och se?
* Måsen -
Berättelsen om Jonathan Livingston Seagull
av Richard Bach
http://www.boksidan.net/bok.asp?bokid=2659
http://www.kanalen.org/bok/rec.php?id=1149
