På kurs.
Min vän och jag har fått hemläxor.
Jag vet inte hur det går för honom.
Men för mig har det varit.
Komplicerat.
Jag är rätt noggrann av mig.
Och ambitiös. Om jag får skryta.
Vill gärna att saker blir ordentligt gjort.
Hänger mig helhjärtat åt uppgifterna
Att skrapa tungan.
Lät ju lätt.
Men jag visste inte hur många gånger man skulle dra med skrapan.
Eller hur hårt.
Och nu är den.
Röd och skinnflådd.
Gnida tänder och tandkött med salt. Tills tänderna gnisslar.
Verkade inte heller svårt.
Men.
Blev osäker.
Var det inte så att även tandköttet skulle gnissla?
Det gjorde aldrig mitt.
Märkte jag efter en halvtimmes idogt gnidande.
Jag slängde sen en hastig blick in i spegeln.
Upptäckte att jag utvecklats till Drak-Ulla med ett blodigt leende på läpparna.
Men att skölja ögonen med kallt vatten. Kan väl minsta barn klara av.
Jag insåg snabbt. Att jag är ett stort undantag. Som kniper värre än vår intimaste ringmuskel.
Det var precis som den gången när en snygg och mörk fotograf ville ta undervattenfoton på mig i bikini, simmandes bland vackra koraller och exotiska fiskar. Vi försökte ett tjugotal hopplösa gånger. På varje foto skildras antingen en vilt gestikulerande kvinna med stängda ögon, intrasslad i sitt långa svarta hår. Eller också en pågående drunkningsolycka med samma nämnda kvinna kippandes efter andan, med håret samlat men nu snörd kring halsen tre varv och hårt knipande ögon i en förvriden grimas. Då jag tappert äntligen lyckas öppna upp både ögon och mun för en sekund. Glömmer jag alldeles bort att le. Så munnen gapar vidöppet. Kunde ha sett sensuellt ut. T o m porrigt. I bästa fall. Men det såg faktiskt inte klokt ut. Uppblåsbara Barbara är betydligt mer fotogenique än jag. Istället för att ta betalt, skänkte fotografen mig alla bilderna efteråt. Av rent medlidande.
Nu finner jag mig själv stå i badrummet och töntigt skvätta vatten in i ögonen. De vägrar envist att öppna sig. Pseudotraumatisk reaktion kallas det. Tänker att jag ska lura dem. Jag fyller handflatorna. Spärrar djärvt upp ögonen och försöker kasta in vattnet innan jag hinner blinka. Men jag blir visst rädd för mig själv och ryggar reflexmässigt bakåt med ansiktet frånvänt. Det får till följd att halva t-shirten blir dyvåt. Genomskinlig. Och bröstvårtorna drar ihop sig. Som kåta russin. Men Miss Wet känner sig inte det minsta sexig. Bara misslyckad.
Sedan kommer mandomsprovet.
Nässköljning
Jag blandar salt i ljummet vatten i en skål. Häller i handen och ska föra den upp till högra näsborren. Väl där har vattnet redan sipprat ur handflatan. Vad ända in i….? Mina händer är för små. Helt enkelt. Jag försöker igen. Men hinner inte. Vattnet är bara borta när handen når min näsa. Då fyller jag en stor matsked. Drar in allt.
Japp.
Så var det gjort.
Enklare kan det inte bli.
Men hallå?
Skulle inte vattnet komma ut igen? Någonstans? Det verkar inte vilja göra det och jag drar in lite mer vatten. Inget händer. Jag hoppar försiktigt. Jämfota. Upp och ner. Stampar. Åt vänster. Åt höger.
Nada.
Totalmente nada.
Vart vattnet tagit vägen blir ett mysterium. I flera timmar. Fantasin skenar iväg om både den ena och andra kroppsöppningen. Men jag slår bort de allra mest osannolika.
På eftermiddagen i tunnelbanan. Känner jag vattnet gå. Utan förvarning. Jag är inte gravid och ska föda. Men det är väl så det känns. Fast kanske inte just i ansiktet då. Jag blir tvungen att gå av. Folk kan ju tro att jag bär på någon allvarlig smitta. Jag försöker desperat gömma mig på perrongen. Ja, var då? Bakom en stolpe. Tårarna rinner, det droppar ur näsan och jag känner saltsmak i munnen. Småfräser och spottar åt sidan i smyg. Men ler genast då någon kommer fram emot mig. Försöker se naturlig ut. Vill förklara att jag varken blivit lämnad av min älskade eller sett Messias uppenbara sig. Bara att så här kan det bli och se ut ibland. Nu ska vi, mitt våta ansikte och jag, gå vidare, hej.
Lite senare får jag ett sms från vännen:
- Hahaha, min näsa har inte varit sig lik alls sen jag provade.
Verkar ha varit en händelserik dag. Hos honom med.
