Magkänsla

En mardröm



Slår upp ögonen
Hyperventilerar

Vad hände?
Inget egentligen
Men ett tillstånd av skör skräck
Tom avgrund



I en lägenhet
Som delas av fyra
Har vännen ett sovrum
Jag har det mittemot
En okänd kvinna ett annat
En okänd man ett fjärde




Det är morgon
Solen lyser på vår stora altan
Gatuvimmel utanför
Jag är ledig
Öppen för vad dagen har att erbjuda




Man vaknar
Är på väg upp
Ut i köket
Frukoststök
Jag väntar in
Tar det lugnt
Jag är ju ledig
Men de andra är på väg
Någonstans
Jag väntar
Frågar lite försiktigt
De ska än hit och än dit




Jag väntar på vännen
Som ännu inte har vaknat
Jag går in på mitt rum
Klär på mig
Är redo
För att hitta på något kul ihop
Knackar på
Inget svar
Någon, som tar för givet att min vän och jag vet var vi har varandra, säger att han
Skulle iväg på någon aktivitet
Han har inte talat om vad
Inte frågat om jag ville följa med
Inte ens sagt hejdå, utan har försvunnit på två röda
Jag är inte svartsjuk
Men just idag
När jag är ledig
Nu stör mig detta
Det öppna men obestämda förhållningssättet till det som är vårt
Som i praktiken tenderar att bli obestämt stängd



Jag slår mig ner på en stol i köket
Dörren slår igen
Nu har alla gått
Och jag känner mig fruktansvärt ensam och obeskrivligt tom
Det gör ondare än ont
Som om någon skurit upp magen på mig
Och jag får själv sy ihop den
Utan bedövning




Vaknar i svett!








Ledsen

Kryper ihop

Gråter.





Får lite panik





Nej, det här går inte!

Vi kan inte vara vi


Jag kan inte
Jag tror inte på det
Jag känner inte



Sen lugnar jag ner mig
Försöker se
Och förstå



Är jag rädd?
Vet inte. Kanske



Vad var det som drog igång allt detta?
Att han inte svarat än på en fråga om han vill äta kräftor med min familj?
Är jag så känslig för uteblivna svar? Jösses!



Nej, inte bara det




Det saknas något elementärt i vännens och min relation
Ord om det viktiga
Känslor om var vi står
Känslor överhuvudtaget




Ingen av oss vill eller vågar ta upp det
Jag vet att det är avgörande
Men min kraft är tömd




Är jag kär?
Nej!


Vill jag bli?
Ja!


Är jag otålig?
Ja
Nej
Alltför tålmodig i många avseenden



Den som väntar på något gott
Väntar alldeles för länge



Två självständiga glada och positiva människor som har var sitt gott liv

Lika intressen



Mycket prat
Sist om resor
Mycket prat
Men aldrig om det gemensamma vårt
Framtiden är oviss
Öppen
Och det är fint tycker vi båda



Då och då finns den ömsesidiga viljan


För stunder av intim närhet och sökande ömhet
Mysig samvaro på tu man hand
Då är det vi
Då är det ON och inte OFF



Men det räcker inte
åt mig



För däremellan
Inga ord om saknad
Inga ord om längtan
Tomt



En gång blev det snudd på komiskt
Ett sms som slutar med Hälsningar H
Jag föredrar inte bebisspråksvarianter som Kramiz
Men Hälsningar lät inte bara torrt utan kyligt
Jag tänkte nästan svara med ett elegant
Högaktningsfullt Aiyana



Inget riktigt hållbart kitt som binder oss samman
Starkare
Djupare



Varje gång
Blir det som att börja om igen från start
Men i samma skivspår
Vi kommer inte vidare



Jag trodde
Vi kunde utvecklas
I någon riktning
Men nu vi står fast
Det händer inget mer
Det är repeat
Jag kan
Varenda rörelse, gest, beröring
Utantill
Jag vill ha mer och större
Variation
Nej, min startknapp sitter inte där för att den råkade sitta där igår
Jag känner mig otacksam och besvärlig



Jag är inte ute efter vilt, hetsigt och hårt.
Men nära, varmt och sensuellt.





Jag försöker trycka ner. Svälja.

Att jag tvivlar pga den bristfälliga nära kommunikationen om det viktiga

Mitt behov av vackra, ömma heta ord

Att jag blir ledsen av avstånd




Eftersom



Det kan göra för ont att komma fram till
Vi ska inte vara vi



Jag vill inte bli ledsen
Vill inte göra någon ledsen och skrämma iväg



Jag vill mötas
Du är så fin, vännen




Det är därför som allt detta poppar upp i drömmen
Som trollet ur grottan



Jag fattar
Att jag vill fly
Jag borde inte
Välja enklaste vägen nu


Låtsas som ingenting





Sägs och görs inget


Kommer
Detta att
Rinna
Ut


I sanden…





Det är jag redan
expert på.