I Jämlikhetens Namn

Kvinnomisshandel

- AAAJJ!

Som när oerfarna killar ska hångla, men sen börjar klämma och det alldeles för hårt.


Ungefär så känns det.


Mammografi.




Men killen, om han inte är totalt efterbliven eller sadist, hade förmodligen släppt och bett om ursäkt med förvånad min. Det gjorde inte dessa två stora plexiglasskivor. Ett stadigt grepp håller de om dina tuttar. Lite för länge för att det ska vara acceptabelt. Hade en kille gjort så med mig, hade han åkt på en rejäl fet smäll. Var så säker.


Men nu stod jag där. Bredvid en vänlig sköterska. Henne var det inget fel på. Men den där mangelmaskinen tycker jag de borde utveckla.


Jag trodde innan att det bara var kvinnor med melonbröst som behövde utsättas för dessa. Att om man har stora bröst. Så är väl det enklaste att slänga upp köttbitarna på vågen liksom. Till oss andra erbjuds den horisontella varianten. Vi kan softa på en mjuk brits och röntgenapparaten sveper omärkbart över oss.


Inte då.


Vi med mindre storlek ska också manglas. Men. Tänkte jag. Hur ska det gå till? Jo då. Om man klämmer, lyfter upp och drar, så som vissa killar då gör, går det att få med och platta ut även en mindre barm. Man vet att man har tuttar efter den omilda behandlingen, kan jag säga.


Dina bröst. Ett i taget. Kavlas ut. Trycks ihop. Hårt. Sen går sköterskan och justerar så att glasen trycks ihop ytterligare. Men varför då? Det går att mangla ett skrynkligt påslakan slätt men inte ett ihoprullat par kvarglömda strumpor som fastnat inuti. Vem som helst fattar att något är fel då. Det blir inte plattare än så här nu.


Sluta, tänker jag.


Stopp, det räck….



- Hur känns det, frågar hon.

- Tja, det är inte så bekvämt, konstaterar jag maktlöst.

- Ok, svarar hon, jag ska skynda mig.



Min vänstra tutte känns som pressad sylta i spänt korvskinn. Om skinnet spricker? Ja, ni vet ju vad som händer om man klämmer en megalik finne. Nu vet jag inte hur fantasirika ni är eller om ni känner till sambandet mellan regn, groda och bil, men jag för min del började tänka på sol och vackra blommor. För att bevara den inre harmonin. Bet även tappert ihop och bad att det hela skulle vara över. Väldigt. Jävligt. Snart.


Det tog nog bara någon minut. Varje foto. Fyra stycken. Men det var inte skönt.


På vägen ut. Log hon vänligt och hoppades att jag inte blivit avskräckt på premiären.


Nej då, sa jag och gick stolt ut med min nya lilla bokhylla.






Det är faktiskt livsviktigt. Ju



Kan rädda liv. Ju.






So.



I’ll be back



…with my worcester