Jag säger inte välkommen hem från hans resa.
Jag säger inte att jag längtar.
Jag låter honom inte komma och sova över.
Jag pratar om mig själv.
Jag säger att jag är upptagen, stressad. Därför inte tid. Därför asocial. Vilket är sant.
Men
Jag säger också bara kram, inte puss.
Kram?
Som man säger till en vän. Inte älskare. Inte pojkvän.
För
Jag vill inte längre.
Jag vill inte. Jag kan inte. Med honom.
Och
Jag vill inte heller Inte vilja längre.
Varför kan jag inte känna och förstå att det jag har är finast och bäst för mig? Att inget annat behöver jag?
Vad är det för fel på mina känslor?
Är jag så kall?
Kärlekslös?
Jag vill inte vara den onde.
Jag vill inte se ett ledset ansikte.
Jag vill inte.
Såra
Samtidigt
Är det väl det jag gör?
Sårar.
Är det väl det jag blir?
Den onde.
När jag inte berättar ärligt.
När jag inte ser honom som en vuxen person fullt kapabel att ta ansvar för sina känslor.
Min feghet och omtanke blir till falsk hänsyn.
Men jag frågar mig.
Er.
Ska man meddela alla sina tvivel i tid och otid?
Gör det mig, honom, oss.
Starkare?
Om man ropar och ropar.
Och vargen aldrig kommer.
Jag vill helst lösa upp min egen förstoppade skit först.
Jag trodde att hjärtan bara pumpade varmt, rött, levande blod.
Att det var därför jag inte vågade skada, öppna mitt.
Jag visste inte att levrat mörkt blod också kunde finnas. Därinne.
Hur avslöja det?
Hur presenterar man sin svarta synd och lust?
Det är en exponering som kräver mer än mod.
Övertillit
Tänk om ingen synd finns att finna.
Tänk om lusten blott är svart för att den torkat. Annars full av färgnyanser. Men nu som sot. Asfalt. Tjära. För att den, liksom blodet, är instängd och gömd i en hjärtklaff. Kan orsaka blodpropp om inte...
Mår
Dåligt
Det blir ju fel hur och vad jag än gör och säger. Eller hur och vad jag i n t e. Gör och säger.
Fast att jag vet.
Och borde.
Jag kan inte sköta sådant här.
Jag är hopplös.
Jag går hellre under och spelar ut min roll som vinnarhästen. Hon du trodde skulle ge dig storvinsten. Henne du aldrig borde ha satsat på. Så att du inser. Och lämnar mig självmant.
Eller också.
Var är min stand-in?
Skulle det möjligen kunna vara så också. Att jag i stressen blir blind, döv och onåbar? Att jag tappar verklighetsuppfattningen. Glömmer vad som är viktigast.
Har alla andra.
Mamma, pappa, bror med familj, pojkvän och hans släkt samt vänner, barn, hundar och deras löss…
Har alla andra.
Rätt och jag fel?
När så många har liknande uppfattning och jag en annan.
Då undrar jag om jag är galen.
Är det på något undermedvetet psykologiskt plan mitt sätt att testa relationen? För att se om jag är omtyckt hela vägen och oavsett. Testa gränserna. Och förbereda mig för slutet. För att jag vet.
Allting har ett slut.
Ingenting varar för evigt.
Jag skulle nog behöva få ett piller så jag blir frisk och kan vara bra flickvän ett litet tag till.
Ett är säkert.
Vore det film hade jag begärt.
En stuntkvinna.
Som ville störta och dö för mig.
