Lust

Varma händer.



Mjuka läppar.



Len tunga.



En mans bästa verktyg.



Jag behöver med mild bestämdhet och ömsint vildhet dras in i den erotiska världen. Jag rycks lätt in i vardagens alla bestyr och andra roliga intressen jag har, annars. Har förmågan att skämta bort och slingra mig undan den mest flirtiga invit.


Men. Jag tycker om min kropp. Blygs inte. Jag tycker om. När någon annan tar i mig. Och behandlar den först varsamt och smekande. Sen med lust och åtrå. Då blir jag extra kåt. På livet.


För plötsligt. Utomhus. Syns alla färger. På vägen mot tunnelbanan. Vadå grå vinter?


Kvällen efter kvällen talar jag med en kollega. Som tycker att massage är töntigt. Jasså, varför då? Har du prövat att få? Nej, sånt behöver inte han. Han har ju inte ont eller något fel i kroppen. Vad tror jag egentligen? Är det så här man gör då? frågar han och masserar på skoj min högra axel.


Akta dig, tänker jag. Jag är precis uppladdad…det behövs inte mycket…


Plötsligt ser jag att han är man. Om än rätt ung. Jag ser att båda jag jobbar med är män. Och alla skulle kunna vara potentiella... Skakar på huvudet, nej, hur tänker jag? Vart ska det här sluta?


Men det är så här jag är programmerad. Män har man inte till något särskilt. Dom finns inte.



- Aiyana, gör något på egen hand. Du får mycket roligare. Typiskt män! Att inte kunna ditt och inte förstå datt. Att ofta tänka si och jämt göra så. Sen, vissa män, de vill bara en sak.


Jaha, mamma, men vad tror du jag vill då?


Mellan pappa och mig står hon som en sköld. Skyddar oss. Från varandra. Vill väl. Vill bespara mig besvikelsen. Och honom den ångest mina kärleksbegär tydligen åsamkar honom.

Eller jag vet inte.


- Stör honom inte. Bry dig inte om att han inte har tid för dig nu. Han mår dåligt. Är trött. Är stressad. Men. Strunta i honom. Han menar inget illa. Han förstår inte. Är ledsen. Deprimerad. Sjuk. Kan inte. Vill inte. Ja, se karlar. Hopplösa.


Kära mamma. Jag har en undran.


Om inte den första man jag lär känna vill röra vid mig. Inte förmår att krama mig. Är frånvarande. Upptagen. Hur går det ihop med att han, som du säger, älskar mig, saknar mig? Jag vet det. Men inte min kropp.


Klapp på huvudet gills inte.


Hur ska jag veta att jag har en kropp? Att det inte är något fel på den? Något som katten släpat in? Jo, jag dansar. Jag springer ibland. Och går mycket. Duschar länge. Men hur ska jag kunna höra när kroppen behöver beröringen? Nu är jag orättvis. Självömkande. Du, mamma har gett mig den fysiska kärleken. Massor. Och alla hundar genom åren. Fortfarande låter jag alla djur jag möter röra vid mig, nosa på mig och jag nosar på dem, rör vid dem. Eller barn. Och mina väninnor kramar jag gärna. Kramar män också. Jo. De som vill. Men. Ändå.


Med vissa vuxna män blir det ibland komplicerat. Något annat kommer in. En längtan efter något mer. Som den mannen inte har kunnat eller velat besvara.


Då försvinner jag. Gör mig osynlig. Vill inte besvära. Uttrycker ingenting.


Men äts upp av en svartsjuka och kontrollbehov jag funnit lite malplacé. Eftersom jag enligt programmeringen ju inte bryr mig alls ifall han inte har tid för mig. Han är dålig för mig och jag kan klara mig utan honom. Ju.


Förvirrande känslor för mitt förnuft. Och. Jag försöker trycka ner.

Det sägs att så som barnet anknyter till föräldrarna, så anknyter man till sin framtida relationer. Jag vet ibland inte hur man knyter an till män.


Min längtan finns inte. Är inte legitim. Eller för stor för att någon ska orka ta emot.


Många år har detta mönster varit aktuellt.


Så jag vände på det. Blev likgiltig. Upptagen. Utvecklade min självständighet. Lät han bli den känslomässigt övergivne och jag oförstående.


Oförstående inför mig själv.


Jag känner inget. Vet inte vad som är bra eller dåligt. Men gör vad du vill. Jag kan läsa en bok under tiden.


Oförstående inför honom.


Va? Har män känslor? Dom trampar jag på. Utan att förstå hur och varför. Mer än att det måste vara mitt fel. Jag är säkert inte lyhörd. Inte skärpt nog. Har opassande humor och skratt. Inte tillräcklig. Jag.


Mitt fel! Försöker rätta till. Honom. Försöker förstå. Honom. Vara till lags. Bekräfta trots att jag inte känner. Blir allvarlig.


Fast hur fick jag ihop den ekvationen? Att det mesta hänger på en person? Att det är mest mitt fel? Eller mest hans?


Det är ju inte sant.





Jag vill tro.



Jag hoppas.



Att det håller på att brytas.



Att det håller på att lösas upp.



Alla trista mönster.



Dags att begrava.



Tack vare en varm och tjänstvillig man. Jag själv söker upp. Med mild blick. Sköna händer. Mjuka läppar. Len tunga. Som letar sig in i mitt allra heligaste. Dricker mig. Om och om igen. Som utan spel för mig in i självklar erotik. Han är kärlek och längtan och kåthet i ett! En av de få som bryr sig om att kvinnor har en yoni. Hennes bästa vän.


Man kan säga att den är hans hobby. Favoritssysselsättning för nöjes skull. Bilmekanikern som älskar att meka och jublar inombords när motorn går igång. Men det är själva mekandet, omvårdnaden som är poängen. Målet är inte att köra bilen. Om ni förstår.




Jo, systrar. Sådana män. Sådana själar finns.




Han är ingen dröm. Han är verklighet. Ömsint och varm.




Min yoni är inte van vid denna uppmärksamhet. Kanske reagerar jag lite för snabbt. För att jag ändå tror att min yonis reaktion är förväntad till förmån för hans lust. Jag har ju utvecklat extrema känslospröt för outtalade förväntningar. Som jag vill infria. Undrar. Är det samma hjulspår igen? Hinner tänka. Att nu tillfredsställer jag honom. Men slår bort.



För det var hemskt vad det är synd om mig nu då. Nej, men det går inte längre att hålla på och värdera och dela upp så där. Givandet och tagandet.



Jag vill ta emot gåvan som är i nuet. Så gott jag kan.





Man är två.





Som möts.





Bara vara nu.





Reflektera sen.



Så.



Han, min lärare i njutning, inleder med trygg massage. Av hela min kropp. Den känns dock inte så lång. För så fort han vidrör min yoni med sin lena tunga stiger jag in i mitt rus. Innan jag vet ordet av är vi som två älskande. Jag slår mina ben runt om hans midja. Försöker med tårna få av honom shortsen. Lyckas inte. Han gör det själv. Och vi är två nakna lustfyllda kroppar. Det är rinnande kön. Våta lakan. Varm andedräkt och saftiga kyssar. Hans heta, lekande fingrar och vilda, lena tunga. Inne i mig. Svett på hans rygg. Stigande hunger. Och lust. Sexuell dans. Och jag har rött märke i pannan då jag måste ha slagit den i sänglampan vid byte av ställning. Vill ha honom i mig. Men vet att det inte är avsikten. Känner också att ökar vi nu blir det så i alla fall. Avstår. Det är ändå som om...


Efteråt konstaterar jag. Att. Det är en bit kvar innan jag släpper mig helt fri. Menar. Öppnar och tar emot på djupet. Ger av hela mitt register. Hängivelse i såväl själ och ande som i kropp. Men det är ljuvligt skönt och en fantastisk början på friheten.



Jag håller på och lär mig.



Och jo.



Jag vill, mamma. Jag är som vissa män som bara vill en sak. Njuta. De borde fler vilja. Och göra.


Ofta.



- Var försiktig, Aiyana! Händer det dig något vet jag inte vad jag ska ta mig till. Du är vår enda dotter.



Man kan inte leva försiktigt.



Man lever eller så överlever man.





Jo, det finns en risk.





Att jag inte nöjer mig.


Med småsmulor längre.


Att jag blir omättlig.





Jag tar den risken.






Min yoni är öm. Berusad och bakfull. Måste vila upp sig. Ta igen sig. Vara ifred.


Andra delar av min kropp behöver samma uppmärksamhet. Samma värme.


Och.


Jag behöver mer tid. Längre transportsträcka. Frihet från alla måsten som plötsligt kan uppkomma. Jag eller mannen jag möter får heller inte vara på väg till något annat. Varken i huvudet eller fysiskt. Då försvinner närvaron. Då bryts energin. Magin. Får förtydliga det nästa gång. Intensitet är inte samma sak som intimitet. Den sköra. Där närhetens alla nyanser finns.

Det finns ett före. Ett nu. Ett efter. Som bör hanteras varsamt.


För handlar det om en stor kopp varmt te man njuter av utan att titta på klockan? Eller instant coffee?


Min eld som väcks upp är oregerlig. Brinner åt alla håll. Och upp. Blir till varm aska.


Men det är den aldrig slocknande glöden. Jag vill åt.


Den vilande elden. Som består. Uppstår. Vilar igen.


Så om jag inte drar igång alla växlar på en gång. Och har för bråttom att svara med min kropp. Hinner anden med också.




Ska inte brinna upp. Ska ta det lugnare.



Men med samma fokus.






Min njutning.